Senaste inläggen

Av Ellinor Bäckström - 1 mars 2012 10:05

Jaha, nu har det gått ett tag sedan jag skrev sist.. Vi har passerat 1-årsdagen för Affes bortgång och även hans 3-årsdag!!!!!

Hans 3-årsdag ja... Vi har i familjen sagt att vi ska ha en riktig familjedag varje år på Affes födelsedag, där vi hittar på nåt kul tillsammans... Detta året kom det MASSA snö just på Affes födelsedag, så Alice ville såklart vara ute, åka pulka, bygga snögubbe osv, och så blev det!!!!!!

Vi lagade även mat a la Affe... Pommes, som var hans stora favorit och till det blev det kycklingklubbor och kyckling nuggets... Precis när vi satt oss för att äta, ringde dörrklockan, med Affes signal, och ingen var där... Men det var väl Affe som kom och ville vara med.... Denna dagen ringde det på dörren 4 ggr utan att nån var där, har aldrig nånsin hänt innan... Han ville väl såklart vara med och fira....

Det blev såklart oxå en slant till hjärtebarnsfonden, som en födelsedagspresent... Det kom även bidrag till hjärtebarnsfonden från andra släktingar, till minne av Affe och det värmer så in i vassen!!!!! TACK


BLT var ju oxå på påhälsning och gjorde ett reportage, blev riktigt bra tycker jag, synd bara att man inte kan läsa på nätet, de som inte bor i närheten... Men det blev ett fint reportage och både jag och de på blt ha fått mycket positiva kommentarer, kul!!!!!!!

Expressen och sydöstran har oxå ringt, så får väl se vad det blir där!!!!!!


Hjärtebarnshalsbanden säljer vi fortfarande, och kommer att göra så länge vi bara orkar och så länge intresse finns.. Vi finns just nu som grupp på facebook "vi som har hjärtebarnssmycket

Vi har nog skämt bort våra köpare med alla färger, men det viktiga är ju egentligen gåvan som ges.. Vi jobbar på med det vi har och vissa färger finns bara i ett visst antal, men det finns säkert alltid nåt som kan vara till belåtenhet... Så fort det kommer nåt nytt läggs det ut i facebook-gruppen och kommer sedan läggas på hemsidan..


Nu är det snart dags för ett besök i Kristianstad hos Affes hjärtläkare och sköterskor, ska bli underbart att komma dit och träffa dessa underbara människor igen, jag verkligen saknar dem!!!!!!! Ett halvår vi var där sist, och jag hoppas de vill fortsätta träffa oss emellanåt, för vi vill verkligen inte sluta träffa dem, de är n del av vårat liv och de är en del av Affe, det känns så skönt!!!!


Alice hon kom ner till oss häromnatten och berättade att hon hade sett Affe, jag vaknade förstås till för jag ville höra mera... Vad gjorde han??? sa jag... Han dansade fram och tillbaka i mitt rum... Mamma, jag ville visa er honom men när jag skulle ta honom i handen och gå ner, så kunde jag inte ta honom i handen....

Dagen efter vid läggdags sa hon: Mamma, jag vet inte om jag vågar sova där uppe, om Affe kommer igen... Men, sa jag, det är väl ingen fara om han kommer????? Nej mamma, men jag vill att hans ska vara där på riktigt...



Tänkte lägga in lite dikter som Tobbe, min man, Affes pappa har skrivit:


 


"Herregud vad jag saknar dig, djupt i mitt hjärta du fattas mig, med sorg i sinnet varje dag, jag saknar dig så, allt som är jag - ett år har gått sedan du ryckts bort, varje dag ej ögat torrt - min gosse utav kärleks skimmer, av saknad i mitt hjärta brinner - jag vill att du ska krama mig, Herregud vad jag saknar dig"


 


"Idag är en dag då man sitter och undrar

en dag som man önskar att du vore här

en dag när man bara sitter och blundar

och önskar att man fick ha dig när..."


 


"En fantastisk dag för längesen, mitt hjärta du då fick

Du tog mig bort till drömmens land, där vi tillsammans gick

En lek så enkel, en dunderkram, en skojjig dans i dur

men plötsligt drevs det bort från mig, jag fattar inte hur


Och trots ditt ok och hjärta svagt, jag visste hur det var

men även om mitt hjärtas bön, att få dig stanna kvar

var starkt likt fundamentens grund, du rycktes bort ändå

och hur man än funderar på, kan man ej det förstå


Min son, min grabb, min käre vän - Jag längtar till dig så

När får jag träffa dig igen - jag kan ej framtid spå

Men rädd för döden är jag ej, ty dagen när den blir

jag ska få träffa dig igen, ja längtan i mig pyr"


 


"Solen nu lyser och skänker sitt ljus

men drömmar kan dock förvandlas till grus

Vår son som är svunnen, han kommer ej mer

men trots detta svåra, vi pojken än ser


Vi ser hans små armar, vi ser hans små ben

vi känner små läppar på munnen, så len

Vid graven jag sitter och sjunger en stund

vid graven den fina, en fin lummig lund


En plats du nu fått för att vila ditt bröst

En plats som vårt hjärta kan skänka viss tröst

Ett ställe att gå, när vår saknad är stor

En saknad som djupt i våra hjärtan nu bor


Om jag som likt Dante, reste dit ner

över floden dit inga levande mer

kan korsa och hämta tillbaka sin vän

vi är dömda att vänta, tills vi med går där hän..."





"Att ensam sitta och se ut, över Vintergatans kalla rand

Att sakna, känna men stå ut, känna hjälplöshetens band

Men vikten av en vänlig röst, kan lätta på ens sorg

Men aldrig någonsin slå ner, och splittra smärtans borg


För hur man änförsöker se, kan ögon aldrig finna

Man stapplar runt omkring i svart, i dödens mörka timma

För hur ska man tillbaka få, det som tagits hårt ifrån

Det man älskat, kännt och vakat på, min kära lilla son..."


 


"Min älskade son, du finns inte mer

av döden tagen, men änglarna ler

För var du än är, du glädje nu bär

till de som likt du har förgåtts


Min älskade son, blott ett minne du är

mitt sinne dig alltid ska sakna

Min saknad är stor, större än någon tror

Snälla väck mig, jag vill nu vakna


Ur drömmen så bitter, där du inte finns

Men sonen och pojken, jag fortfarande minns

Och kanske nån gång, vi träffas igen

Och då ska vi fanimej kramas"


 


"Jag saknar: din närvaro, ditt skratt, din gråt

Jag saknar din kärlek och dina kramar -

Ditt hjärta saknar jag allra mest

Sorg av saknad, en förlorad vän, mitt kött och blod

Livet är en märklig företelse...."


   


"Vi saknar dig så, vår fantastiske son, vår pojke av kärlek och ljus

Över Styx har du farit, till änglarnas stad, till en plats där vi ej får gå

Vi fick dig till låns, blott två knappa år, för att giva dig kärleken vår

Sköt om dig nu, vi klarar oss nog, men saknaden den är så stor"


 




BLT

Av Ellinor Bäckström - 11 februari 2012 07:34

Idag kom då reportaget i BLT, tycker det blev jättebra och Viktoria som gjorde det fick med det viktigaste... Sen kan ni ju läsa här oxå, trevligt med massa besökare tycker jag!!!!! <3 Och skriv gärna en liten kommentar, alltid trevligt!


Vad gäller Hjärtebarnshalsbandet kommer det att säljas på Studio LiLo i Karlshamn på Alla Hjärtans Dag, Hjärtligt välkomna dit och köpa det då!!!!

Det går givetvis även att höra av sig till oss, lättast genom facebook "vi som har hjärtebarnssmycket <3" eller via mail, ellinorstrom@gmail.com!!!!!

Tack alla som köper och redan har köpt, det värmer i hjärtat!!!!! Hjälp oss att få fler barnhjärtan möjligheten att klappa längre!!!!!!!!


Kram till er alla!

Av Ellinor Bäckström - 3 februari 2012 18:44

Vi bokade alltså tid med ett Medium, för att vi hört diverse saker i huset, absolut inget läskigt, mest nyfikna på vad det var!!!! Ingen av oss har väl egentligen trott så mycket på sånt här, men ska säga att efter Affes bortgång vill man tro en massa!!

Jag ringde och bokade en tid för nån vecka sedan och bestämde att hon skulle komma hit kl 13 idag fredagen den 3 feb, som dessutom var Affes begravningsdag!!!

För det första så ringer hon kl 13 och frågade om det var kl 14, det gjorde ingenting såklart utan hon kom en timme senare... När hon väl kom, hade bilen tjabbat med henne, så hon sa att den som är i huset vill nog egentligen inte att hon ska komma...

Det första hon sa när hon tagit av sig jackan och gick in var att hon kände sig fnittrig och busig, som att hon ville gömma saker för oss för att jävlas, leka datten, kurragömma osv :-) Att det förmodligen är ett barn hon känner av!!!! Hon går runt lite i huset och känner mest i vardagsrummet... En stor folkmassa som är på väg nånstans, förmodligen till en kyrka (Affes begravning, eftersom det är hans begravningdag???)... Hon pekade åt vilket håll folksamlingen gick och det var precis hållet mot kyrkan!!!! Hon fortsatte gå runt för att känna sig för, sedan gick vi upp på övervåningen!!

Väl uppe, så kände hon stor sorg, nästan så hon blev tårögd och fick ont i magen... Hon går in i rummet vi har på övervåningen (just nu, Tobbes musikrum)... Hon kände en man, någon som gått bort innan pension, som var mellan 55-60 ( Min pappa, som dog 56 år gammal????) Han vill nå Tobbe i detta rum, mycket genom musiken eftersom de båda är musikintresserade.. Han säger att han inte släpper Tobbe förrän han går vidare i sin sorg, vill finnas där när han går vidare... Mannen frågar Tobbe varför han inte låter sin dröm gå i uppfyllelse (Drömmen om att bygga studio???), han vill finnas där för honom, alltid...

Hon känner att Tobbe har en stor sorg och att han måste ta steget vidare, gå ut i skogen och skrik ut din sorg och frustration....

Hon blir nyfiken på barnet på nedervåningen så vi går ner igen för att ta reda på vem det är!!!!

Hon säger att hon ser en gosse, en lillgammal gosse(precis som Affe var).. Han förstår inte riktigt att han gått över till "andra sidan"... Han tror fortfarande han är med oss och han undrar varför vi inte ser honom.. (nu börjar jag få rysningar i hela kroppen) Han undrar varför vi inte tar upp honom i knät, varför vi inte dukar till honom vid middagsbordet osv.... Han undrar även vart fotot på honom är (fotot som vi tagit bot för att hon ska komma).. Han trivs dock bra hos oss och sprudlar av glädje, hon har aldrig känt någon med så mycket glädje... Hon säger även att den här gossen vill nog inte över till "andra sidan", det var därför han inte ville att hon skulle komma idag... Varje gång hon försöker få kontakt med honom gömmer han sig bakom Tobbe, pappas gosse...

Hon ska försöka förklara för honom varför vi inte ser honom, att vi jättegärna vill ha honom här, men att han måste inse att han gått över till "anda sidan"!!!!

Vi tar varandras händer (låter som nåt väldigt religiöst, men kändes faktiskt naturligt just nu) och blundade.. Hon ser en gosse... Till sättet är han kanske 5-6 år men till längden utseende kanske 2-3 år... Han vill inte gå vidare, utan lägger huvudet lite på sne för att hon kanske ska ändra sig (precis som Affe oxå gjorde).. Till slut ger han med sig och en kvinna i 70-årsåldern möter upp honom (Tobbes farmor eller min farmor???) Han kryper upp i kvinnans famn, vinkar åt oss och säger: Pappa, jag kommer igen!!! ( I denna stund har hon fortfarande ingen aning om Affe) Hon säger att han är en riktig charmör till gosse (Affe <3)

Efter detta frågar hon om det var vår son, RYSNING!!!! Såklart är det Affe....

Han älskar att busa med oss, öppna dörrar som vi stänger, ringa på dörrklockan med en helt annan signal bara för att det är den signalen HAN vill ha:-) Flytta på saker osv:-)(En förklaring på varför tvättstugedörren ALLTID är öppen trots att jag stänger den??? Eller att  Alice fjärrkontroll till dvd-n alltid är på vift????)


Slutligen får hon se fotot på Affe som vi plockat undan och hon bekräftar: Det är han, det är han jag såg!!!!!

Av Ellinor Bäckström - 12 januari 2012 10:30

Ja tänk, det är snart ett helt år sedan han lämnade oss... Tiden har gått så snabbt...

Ena sekunden känns det som om det var igår han var här och andra så känns det som om det var evigheter sedan...

Hur som helst så saknar man honom mer än någonsin <3 <3 <3

Hur hade vår lille Affe varit nu, snart 3 år gammal??? Vad hade han gillat att göra, hur hade han pratat, hur hade han varit mot Truls och hur hade han och Alice lekt????? Frågorna är många och det värsta är att jag kommer aldrig någonsin få nåt svar... Det gör mig förbannad, riktigt förbannad... Jag vill också ha min 3-åring här och se honom utvecklas, bli stor och duktig....

Fast Affe var stor och duktig redan som han var, när han knappt var två år.... Om jag jämför med en 3-åring idag, så tycker jag att Affe var mycket äldre... Inte för att det var mitt barn och för att han var mycket bättre, absolut inte, men tror lite det är så det är när man har en livshotande sjukdom... Vet inte om jag skrivit det innan, men det är precis som om de lever hela sitt liv, den tiden de har här.. De blir lite lillgamla... Som små farbröder :-)

Jag kan ibland inte förstå att Affe inte var mer än 2 år, han var så klok och förståndig och kunde så mycket.... Han lyssnade till vad man sa och man kunde föra en dialog på riktigt med honom, älskade lilla gossen <3


Själv måste jag ofta sätta mig ofta och titta på kort och filmsnuttar, just för att komma ihåg hur han rörde sig, hur han lät och hur han i detaljer såg ut.... Detta bleknar väldigt fort vilket jag inte tycker om... Jag vill alltid minnas honom precis som han var, men det är väl en del i läkningsprocessen det oxå, för att kunna gå vidare....


Jag tror att Affe är med oss här i huset.... Dörrklockan ringer ibland utan att någon är där, och bara vid speciella tillfällen, gärna när vi sitter samlade... Vid paketutdelningen på julafton oxå, precis som om han ville vara med...

Vi hör precis som barnfötter som springer på övervåningen på nätterna, jag hoppas det är Affe.....

De som bodde i detta huset allra först, hade oxå en pojke med hjärtfel som dog, kanske är det han och Affe som leker..... Jag har aldrig egentligen trott på sånt här innan, men vill väl kanske gärna att det är så det ska va, det känns så skönt på nåt vis, jag vill att han ska finnas här med oss....


Ibland undrar jag var han gör och om han ser oss.... Ibland kan jag få en känsla av att han är ensam och att jag inte kan vara med honom, hur gärna jag än vill... Men det kan väl inte vara så, att när man kommit dit upp så är man väl inte ensam????


Alice pratar om Affe dagligen fortfarande och det gläder mig... Nu vid jul så sa hon att hon kom ihåg att förra julen var Affe med oss, men det var längesen... För henne känns det väl som evigheter sedan....


Ja, ett år har alltså snart gått, och det går inte en dag, inte en timme, inte en minut och inte en sekund utan att jag tänker på min största, fina, älskade, underbare son Affe!!!!!!


Affe, jag älskar dig, och du är med mig, ALLTID! <3

Av Ellinor Bäckström - 15 december 2011 11:12

Ja, hur har Alice varit i det hela.. Vad har hon sagt, gjort och betett sig i olika situationer... Hur gör man som storasyster när sånt här händer och hur tänker man?????? Vi har alltid försökt vara så lyhörda vi bara kan när det gäller Alice funderingar.. Och vi har alltid varit ärliga mot henne och hon har alltid fått vara med och se hur allt går till!!!! Att behålla nåt hemligt eller förfina saker gör nog inte saken bättre i slutändan.....

Alice var 2 år och 1 månad när hon blev storasyster till Affe.. Jag tyckte hon var stor då, men nu när jag ser tillbaka på foton, så var hon ju jätteliten...

Hon var sååå glad över lilleboren när han väl kom.. Hon önskade sig en lillebror och det var precis det som hon fick!!! Det var min första tanke på förlossningen, när vi såg att det var en gosse: Åh, nu blir Alice lycklig :-)

Alice var trots sin låga ålder väldigt försiktig med Affe redan från början.. Jag trodde inget annat, då hon har varit väldigt försiktig med allt sedan hon föddes, men man vet ju aldrig.....

När vi fick reda på att Affe var sjuk blev Alice ännu mera försiktig, det var precis som om hon fattade, hon var aldrig elak mot honom... Han däremot, kunde ge henne tjuvnyp ibland, när han blev större, men hon gjorde aldrig nåt mot Affe....

Alice var med på i stort sett alla läkarbesök, det enda vi höll henne borta från var precis i början när vi låg i Lund och var i chock, och sen precis under operationsdagen när han opererades i nov 2010...

Alice har väl aldrig direkt frågat nåt om Affes sjukdom, så länge han var i livet... Hon vande väl sig vid det, och det var så det var.... Dessutom såg hon ju aldrig på honom att han var sjuk, då han var som vem som helst... Men ändå var hon försiktig med honom, precis som hon nånstans där inne förstod!

Tiden precis efter Affes bortgång sa hon inte så mycket heller, hon gillade läget och grejen var nog den att hon verkligen gillade läget... Hon fick ha mamma och pappa för sig själv, en mamma och pappa som hade tid med henne... Hon älskade uppmärksamheten hon fick.... När man får syskon blir det ju att man får dela med sig av uppmärksamheten, men Affe tog så mycket av vår tid att vi knappt fick tid över till Alice... Det kan jag tänka på nu, då var man i det, och hon klagade aldrig eller sa aldrig nåt om det... Men från att Alice var 2 år, tills hon blev 4, den bara försvann.....

Hon fick väldigt mycket tid med mamma och pappa från januari 2011 tills Truls kom i maj.. Men jag ska säga att hon fick, och får fortfarande mycket tid.. Att ha Truls, en frisk bebis, det är INGENTING!!!! Tusan vad enkelt det är. Vadå om han inte sover en natt, eller om han vaknar tidigt på morgonen, om han har lite feber eller om han e gnällig.... Han är iaf frisk och inte livshotande sjuk... Visst kan jag med tycka det är jobbigt med barnen ibland, men när jag tänker tillbaka, så är detta ingenting!!!!

Alice hon fullkomligt älskar Truls, lika mycket nu som första dagen han kom till oss... Om inte mer nu :-)

Hon fick följa med till läkaren i K-stad dagen efter Truls födelse, för att se om hans hjärta var friskt och att hon skulle få höra det från den läkaren.. Hon frågade under hela graviditeten om bebisen i magen var frisk, vi var ju på ultraljud och fick veta att allt var ok, men de kunde ju aldrig säga till 100% förrän han kommit ut.. Svårt för en annan att säga till Alice oxå att bebisen är frisk, innan man själv vet ordentligt, så att höra detta från Jan i K-stad var helt underbart, både för henne och oss!!!!

När Truls varit hos oss ett tag, kom det en och annan fråga från Alice, som tex: Mamma, när ska Truls dö???? Kan vi skaffa en ny bebis då mamma???? Jag har alltid svarat det bästa jag kunnat och hon har varit väldigt naturlig i sitt tänkande.....

När vi träffade på "nytt" folk som frågade Alice om hon fått en lillebror svarade hon: Ja det har jag, men jag har en lillebror till, han heter Affe och bor i himlen.. Han var sjuk i sitt hjärta, så kan det ju bli ibland..... Så klok, lilla tjejen....

När vi varit lessna så har hon alltid kommit och tröstat.. "Var inte lessen mamma, vi har ju Trulle nu".. Så enkelt det är för dem, värre med oss vuxna som tänker så mycket...

Ibland har hon kommit och sagt att hon saknar Affe, men liksom inget ledsamt över det utan mest konstaterat att hon saknar hans sällskap och att ha honom att leka med... Hon ser till att ställa saker som hon vill att han ska se, i fönstret.. Hon sitter ofta på övervåningen och kika ut genom fönstret, vinkar till Affe och pratar med honom...

Det var först häromdagen, ca 10 månader efter Affes bortgång som hon blev rejält lessen... Hon kom och satte sig i mitt knä, började gråta och sa att det var för att hon saknar Affe... Hon bad mig hämta honom och när jag sa att det inte går så sa hon:" Mamma du måste kunna hämta honom... Du kan åka flygplan upp till himlen och hämta hem honom, mamma du måste"... Det var nästan så hon fick lite panik.... Hela förmiddagen höll hon på, ville inte äta frukost utan bara sitta i soffan och vara lessen...

"Men mamma, jag förstår inte varför han var sjuk i sitt hjärta, du måste förklara".. Hur förklarar man det??? Jag försökte säga som det var, att när Affe växte i min mage så blev det fel redan där, när hans hjärta blev till....

"Men mamma, vi åkte ju till doktorn, och inte ens han kunde laga Affes hjärta, jag vill ha honom här NU".... "Mamma, jag minns när jag och Affe badade en gång, när jag råkade knuffa honom, men det var inte min mening"... Tänk vad hon funderar, lilla loppan!!!! Alice saknad gör mest ont.. Jag märker verkligen hur hon saknar SIN lillebror och hur hon saknar SIN lekkompis.. För de lekte verkligen bra ihop....

När vi pratar om oss i familjen här hemma så glömmer hon ALDRIG att räkna med Affe, för henne finns han alltid med... Hon kollar foton och videoklipp precis varje dag.. Det är jag så glad för, för jag vill att hon behålla de fina minnena hon har med Affe....

Nu, när vi väntar vårt fjärde barn, kommer frågorna lite igen.. Nu säger hon: "Mamma, jag och Truls, vi är ju friska i våra hjärtan, men är den nya bebisen det?????" Man kan inte mer än att vara ärlig och säga att man hoppas det och att vi självklart ska be doktorn kolla det....

Det kloka hon sa sist, som kanske är väldigt ovanligt av en 4-åring att säga är:

"Mamma, denna gången önskar jag mig en lillasyster, men det gör inget om det är en lillebror, bara den är frisk och bara den inte dör"!


Min Älskade lilla Alice, Mammas och Pappas prinsessa<3



Av Ellinor Bäckström - 17 november 2011 11:08

Hade varit kul att få veta vilka ni är som är här inne och läser, då jag har rätt många läsare vare dag, vilket är jättekul och sporrande att fortsätta skriva!!!! Skriv gärna en liten kommentar och TACK för att ni tittar in!!!!!

Av Ellinor Bäckström - 15 november 2011 22:24


 

Av Ellinor Bäckström - 15 november 2011 11:33

Tänk att man ska behöva göra det, begrava sitt eget lilla barn... Ingen ska behöva göra det, det är det mest fruktansvärda man kan tänka sig....

Den dagen Affe gick bort, ville jag bara åka hem och gå vidare.. Då skulle man ta tag i begravningen och framförallt träffa alla anhöriga... Det var en skrämmande tanke just då... Nästa tanke var att vi kanske kunde ha en begravning bara vi, Tobbe, Jag och Alice... Men efter ett par dagar när man pratat med många så inser man att den där stunden på begravningen är rätt bra ändå.... Men nervös var jag, det ska erkännas... Först för att träffa alla och sen för att man inte visste hur man skulle reagera i en sådan situation... Tänk om jag bara bryter ihop, skriker och gå fram och sliter upp kistan... Tankarna var många och det var en jobbig tid!

När dagen väl kom, det var torsdagen den 3 feb kl 13.30, var vi i kyrkan redan vid 12... Vi ville åka dit och vänja oss vid situationen, sen kunde vi gå igen och komma tillbaka och gå in i kyrkan sist av alla... Min största fasa var att möta alla... Alla som förstås oxå var ledsna, men ibland kändes det som om det var jag till slut som tröstade andra, när det var jag som skulle vara ledsen... Det är svårt med sådana här situationer, hur man ska reagera, vad man ska säga och göra osv... Men hellre bara komma fram och ge en klapp på axeln eller vad som helst, istället för att gå omvägar.. Det behövds inte sägas nåt speciellt.... Det finns väl egentligen inte så mycket att säga....

När vikom till kyrkan vid 12-tiden den dagen stod jag bara och tittade en stund... Den lilla lilla kistan och där i ligger min son.... Vi kommer samtidigt som begravningsentreprenören och blombuden... Vi hjälptes åt alla med blommorna och gjorde det fint runt hans kista... Alice frågade mig vid ett par tillfällen vad som fanns i kistan.. Vi hade ju sagt att Affe var i himlen bland änglarna, så nu kunde vi ju inte helt plötsligt säga att han låg där... Jag berättade för henne att det är en låda, där alla som kommer till kyrkan får lägga en liten blomma eller present till Affe, sen skickas lådan upp till Affe i himlen... Hon godtog det och tyckte det var bra, som tur väl var...

Vi skulle egentligen gått ifrån kyrkan sen, men nu valde vi att stanna kvar.. Tobbe, som skulle sjunga på begravningen övade med sina vänner, så det blev att vi stannade kvar....

Jag är så grymt imponerad av att Tobbe orkade göra detta, på sin egen sons begravning.. Jag frågade honom flera ggr innan att ska du verkligen göra detta??!! Jodå, det skulle han... Sjöng han på hans dop, skulle han minsann sjunga på hans begravning..... Jag var såklart jätteglad över detta och det blev så himla fint, inte ett öga torrt kan jag säga.... (ska försöka lägga upp sången här sedan)

När folk började komma satte vi oss längst fram... Det var nån, kom idag inte ihåg vem, som ville komma fram och hälsa på oss och frågade om det var ok... Till slut stod vi och kramade hela högen som kom till kyrkan, men det kändes bra iaf!!!!!

Vi hade överlåtit musiken helt till kantorn, som även är vår körledare, så när begravningsgudstjänsten började så spelade han på orgeln låten från bröderna lejonhjärta, ni vet just den där de kommer till Nangijala... Kunde det bli mer passande??? Det var sååå fint!!!!

Det hölls ett litet tal av prästen, vår "egna" lilla präst Solveig... Sen kom vi dit när alla skulle gå fram till kistan.. Vi fick börja... Hade detta varit idag hade jag hållt ett tal för Affe, men just då orkade jag inte... Jag och Tobbe la en varsin ros, Alice hon la Affes favorit-mukdjur Laban... Vi sa hejdå, sen var det dags för resten att få gå fram och säga hejdå... Det lades blommor, presenter, änglar, teckningar mm mm....Det var verkligen jättefint och så lagom.. Både Tobbes morfar och min morfar höll ett litet tal, underbart!

Det hela avslutades med Tobbes underbara sång, alla grät och Alice gick runt och torkade tårar...

Jag hade förklarat för henne innan att vi alla träffas denna dagen för att säga ett sista hejdå, så alla kommer vara ledsna, men sen är vi gladare igen...

Begravningen blev precis så ljus, fin och enkel som vi ville ha den.. Men åter igen, man ska INTE behöva gå igenom nåt sådant här och man ska INTE behöva begrava sitt eget barn!!!!


   

Presentation


Affe, tiden med ett hjärtsjukt barn!

Fråga mig

4 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2012
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards