Ja, hur har Alice varit i det hela.. Vad har hon sagt, gjort och betett sig i olika situationer... Hur gör man som storasyster när sånt här händer och hur tänker man?????? Vi har alltid försökt vara så lyhörda vi bara kan när det gäller Alice funderingar.. Och vi har alltid varit ärliga mot henne och hon har alltid fått vara med och se hur allt går till!!!! Att behålla nåt hemligt eller förfina saker gör nog inte saken bättre i slutändan.....

Alice var 2 år och 1 månad när hon blev storasyster till Affe.. Jag tyckte hon var stor då, men nu när jag ser tillbaka på foton, så var hon ju jätteliten...

Hon var sååå glad över lilleboren när han väl kom.. Hon önskade sig en lillebror och det var precis det som hon fick!!! Det var min första tanke på förlossningen, när vi såg att det var en gosse: Åh, nu blir Alice lycklig :-)

Alice var trots sin låga ålder väldigt försiktig med Affe redan från början.. Jag trodde inget annat, då hon har varit väldigt försiktig med allt sedan hon föddes, men man vet ju aldrig.....

När vi fick reda på att Affe var sjuk blev Alice ännu mera försiktig, det var precis som om hon fattade, hon var aldrig elak mot honom... Han däremot, kunde ge henne tjuvnyp ibland, när han blev större, men hon gjorde aldrig nåt mot Affe....

Alice var med på i stort sett alla läkarbesök, det enda vi höll henne borta från var precis i början när vi låg i Lund och var i chock, och sen precis under operationsdagen när han opererades i nov 2010...

Alice har väl aldrig direkt frågat nåt om Affes sjukdom, så länge han var i livet... Hon vande väl sig vid det, och det var så det var.... Dessutom såg hon ju aldrig på honom att han var sjuk, då han var som vem som helst... Men ändå var hon försiktig med honom, precis som hon nånstans där inne förstod!

Tiden precis efter Affes bortgång sa hon inte så mycket heller, hon gillade läget och grejen var nog den att hon verkligen gillade läget... Hon fick ha mamma och pappa för sig själv, en mamma och pappa som hade tid med henne... Hon älskade uppmärksamheten hon fick.... När man får syskon blir det ju att man får dela med sig av uppmärksamheten, men Affe tog så mycket av vår tid att vi knappt fick tid över till Alice... Det kan jag tänka på nu, då var man i det, och hon klagade aldrig eller sa aldrig nåt om det... Men från att Alice var 2 år, tills hon blev 4, den bara försvann.....

Hon fick väldigt mycket tid med mamma och pappa från januari 2011 tills Truls kom i maj.. Men jag ska säga att hon fick, och får fortfarande mycket tid.. Att ha Truls, en frisk bebis, det är INGENTING!!!! Tusan vad enkelt det är. Vadå om han inte sover en natt, eller om han vaknar tidigt på morgonen, om han har lite feber eller om han e gnällig.... Han är iaf frisk och inte livshotande sjuk... Visst kan jag med tycka det är jobbigt med barnen ibland, men när jag tänker tillbaka, så är detta ingenting!!!!

Alice hon fullkomligt älskar Truls, lika mycket nu som första dagen han kom till oss... Om inte mer nu :-)

Hon fick följa med till läkaren i K-stad dagen efter Truls födelse, för att se om hans hjärta var friskt och att hon skulle få höra det från den läkaren.. Hon frågade under hela graviditeten om bebisen i magen var frisk, vi var ju på ultraljud och fick veta att allt var ok, men de kunde ju aldrig säga till 100% förrän han kommit ut.. Svårt för en annan att säga till Alice oxå att bebisen är frisk, innan man själv vet ordentligt, så att höra detta från Jan i K-stad var helt underbart, både för henne och oss!!!!

När Truls varit hos oss ett tag, kom det en och annan fråga från Alice, som tex: Mamma, när ska Truls dö???? Kan vi skaffa en ny bebis då mamma???? Jag har alltid svarat det bästa jag kunnat och hon har varit väldigt naturlig i sitt tänkande.....

När vi träffade på "nytt" folk som frågade Alice om hon fått en lillebror svarade hon: Ja det har jag, men jag har en lillebror till, han heter Affe och bor i himlen.. Han var sjuk i sitt hjärta, så kan det ju bli ibland..... Så klok, lilla tjejen....

När vi varit lessna så har hon alltid kommit och tröstat.. "Var inte lessen mamma, vi har ju Trulle nu".. Så enkelt det är för dem, värre med oss vuxna som tänker så mycket...

Ibland har hon kommit och sagt att hon saknar Affe, men liksom inget ledsamt över det utan mest konstaterat att hon saknar hans sällskap och att ha honom att leka med... Hon ser till att ställa saker som hon vill att han ska se, i fönstret.. Hon sitter ofta på övervåningen och kika ut genom fönstret, vinkar till Affe och pratar med honom...

Det var först häromdagen, ca 10 månader efter Affes bortgång som hon blev rejält lessen... Hon kom och satte sig i mitt knä, började gråta och sa att det var för att hon saknar Affe... Hon bad mig hämta honom och när jag sa att det inte går så sa hon:" Mamma du måste kunna hämta honom... Du kan åka flygplan upp till himlen och hämta hem honom, mamma du måste"... Det var nästan så hon fick lite panik.... Hela förmiddagen höll hon på, ville inte äta frukost utan bara sitta i soffan och vara lessen...

"Men mamma, jag förstår inte varför han var sjuk i sitt hjärta, du måste förklara".. Hur förklarar man det??? Jag försökte säga som det var, att när Affe växte i min mage så blev det fel redan där, när hans hjärta blev till....

"Men mamma, vi åkte ju till doktorn, och inte ens han kunde laga Affes hjärta, jag vill ha honom här NU".... "Mamma, jag minns när jag och Affe badade en gång, när jag råkade knuffa honom, men det var inte min mening"... Tänk vad hon funderar, lilla loppan!!!! Alice saknad gör mest ont.. Jag märker verkligen hur hon saknar SIN lillebror och hur hon saknar SIN lekkompis.. För de lekte verkligen bra ihop....

När vi pratar om oss i familjen här hemma så glömmer hon ALDRIG att räkna med Affe, för henne finns han alltid med... Hon kollar foton och videoklipp precis varje dag.. Det är jag så glad för, för jag vill att hon behålla de fina minnena hon har med Affe....

Nu, när vi väntar vårt fjärde barn, kommer frågorna lite igen.. Nu säger hon: "Mamma, jag och Truls, vi är ju friska i våra hjärtan, men är den nya bebisen det?????" Man kan inte mer än att vara ärlig och säga att man hoppas det och att vi självklart ska be doktorn kolla det....

Det kloka hon sa sist, som kanske är väldigt ovanligt av en 4-åring att säga är:

"Mamma, denna gången önskar jag mig en lillasyster, men det gör inget om det är en lillebror, bara den är frisk och bara den inte dör"!

Min Älskade lilla Alice, Mammas och Pappas prinsessa<3