Ja tänk, det är snart ett helt år sedan han lämnade oss... Tiden har gått så snabbt...

Ena sekunden känns det som om det var igår han var här och andra så känns det som om det var evigheter sedan...

Hur som helst så saknar man honom mer än någonsin <3 <3 <3

Hur hade vår lille Affe varit nu, snart 3 år gammal??? Vad hade han gillat att göra, hur hade han pratat, hur hade han varit mot Truls och hur hade han och Alice lekt????? Frågorna är många och det värsta är att jag kommer aldrig någonsin få nåt svar... Det gör mig förbannad, riktigt förbannad... Jag vill också ha min 3-åring här och se honom utvecklas, bli stor och duktig....

Fast Affe var stor och duktig redan som han var, när han knappt var två år.... Om jag jämför med en 3-åring idag, så tycker jag att Affe var mycket äldre... Inte för att det var mitt barn och för att han var mycket bättre, absolut inte, men tror lite det är så det är när man har en livshotande sjukdom... Vet inte om jag skrivit det innan, men det är precis som om de lever hela sitt liv, den tiden de har här.. De blir lite lillgamla... Som små farbröder :-)

Jag kan ibland inte förstå att Affe inte var mer än 2 år, han var så klok och förståndig och kunde så mycket.... Han lyssnade till vad man sa och man kunde föra en dialog på riktigt med honom, älskade lilla gossen <3

Själv måste jag ofta sätta mig ofta och titta på kort och filmsnuttar, just för att komma ihåg hur han rörde sig, hur han lät och hur han i detaljer såg ut.... Detta bleknar väldigt fort vilket jag inte tycker om... Jag vill alltid minnas honom precis som han var, men det är väl en del i läkningsprocessen det oxå, för att kunna gå vidare....

Jag tror att Affe är med oss här i huset.... Dörrklockan ringer ibland utan att någon är där, och bara vid speciella tillfällen, gärna när vi sitter samlade... Vid paketutdelningen på julafton oxå, precis som om han ville vara med...

Vi hör precis som barnfötter som springer på övervåningen på nätterna, jag hoppas det är Affe.....

De som bodde i detta huset allra först, hade oxå en pojke med hjärtfel som dog, kanske är det han och Affe som leker..... Jag har aldrig egentligen trott på sånt här innan, men vill väl kanske gärna att det är så det ska va, det känns så skönt på nåt vis, jag vill att han ska finnas här med oss....

Ibland undrar jag var han gör och om han ser oss.... Ibland kan jag få en känsla av att han är ensam och att jag inte kan vara med honom, hur gärna jag än vill... Men det kan väl inte vara så, att när man kommit dit upp så är man väl inte ensam????

Alice pratar om Affe dagligen fortfarande och det gläder mig... Nu vid jul så sa hon att hon kom ihåg att förra julen var Affe med oss, men det var längesen... För henne känns det väl som evigheter sedan....

Ja, ett år har alltså snart gått, och det går inte en dag, inte en timme, inte en minut och inte en sekund utan att jag tänker på min största, fina, älskade, underbare son Affe!!!!!!

Affe, jag älskar dig, och du är med mig, ALLTID! <3