Hade varit kul att få veta vilka ni är som är här inne och läser, då jag har rätt många läsare vare dag, vilket är jättekul och sporrande att fortsätta skriva!!!! Skriv gärna en liten kommentar och TACK för att ni tittar in!!!!!

Tänk att man ska behöva göra det, begrava sitt eget lilla barn... Ingen ska behöva göra det, det är det mest fruktansvärda man kan tänka sig....

Den dagen Affe gick bort, ville jag bara åka hem och gå vidare.. Då skulle man ta tag i begravningen och framförallt träffa alla anhöriga... Det var en skrämmande tanke just då... Nästa tanke var att vi kanske kunde ha en begravning bara vi, Tobbe, Jag och Alice... Men efter ett par dagar när man pratat med många så inser man att den där stunden på begravningen är rätt bra ändå.... Men nervös var jag, det ska erkännas... Först för att träffa alla och sen för att man inte visste hur man skulle reagera i en sådan situation... Tänk om jag bara bryter ihop, skriker och gå fram och sliter upp kistan... Tankarna var många och det var en jobbig tid!

När dagen väl kom, det var torsdagen den 3 feb kl 13.30, var vi i kyrkan redan vid 12... Vi ville åka dit och vänja oss vid situationen, sen kunde vi gå igen och komma tillbaka och gå in i kyrkan sist av alla... Min största fasa var att möta alla... Alla som förstås oxå var ledsna, men ibland kändes det som om det var jag till slut som tröstade andra, när det var jag som skulle vara ledsen... Det är svårt med sådana här situationer, hur man ska reagera, vad man ska säga och göra osv... Men hellre bara komma fram och ge en klapp på axeln eller vad som helst, istället för att gå omvägar.. Det behövds inte sägas nåt speciellt.... Det finns väl egentligen inte så mycket att säga....

När vikom till kyrkan vid 12-tiden den dagen stod jag bara och tittade en stund... Den lilla lilla kistan och där i ligger min son.... Vi kommer samtidigt som begravningsentreprenören och blombuden... Vi hjälptes åt alla med blommorna och gjorde det fint runt hans kista... Alice frågade mig vid ett par tillfällen vad som fanns i kistan.. Vi hade ju sagt att Affe var i himlen bland änglarna, så nu kunde vi ju inte helt plötsligt säga att han låg där... Jag berättade för henne att det är en låda, där alla som kommer till kyrkan får lägga en liten blomma eller present till Affe, sen skickas lådan upp till Affe i himlen... Hon godtog det och tyckte det var bra, som tur väl var...

Vi skulle egentligen gått ifrån kyrkan sen, men nu valde vi att stanna kvar.. Tobbe, som skulle sjunga på begravningen övade med sina vänner, så det blev att vi stannade kvar....

Jag är så grymt imponerad av att Tobbe orkade göra detta, på sin egen sons begravning.. Jag frågade honom flera ggr innan att ska du verkligen göra detta??!! Jodå, det skulle han... Sjöng han på hans dop, skulle han minsann sjunga på hans begravning..... Jag var såklart jätteglad över detta och det blev så himla fint, inte ett öga torrt kan jag säga.... (ska försöka lägga upp sången här sedan)

När folk började komma satte vi oss längst fram... Det var nån, kom idag inte ihåg vem, som ville komma fram och hälsa på oss och frågade om det var ok... Till slut stod vi och kramade hela högen som kom till kyrkan, men det kändes bra iaf!!!!!

Vi hade överlåtit musiken helt till kantorn, som även är vår körledare, så när begravningsgudstjänsten började så spelade han på orgeln låten från bröderna lejonhjärta, ni vet just den där de kommer till Nangijala... Kunde det bli mer passande??? Det var sååå fint!!!!

Det hölls ett litet tal av prästen, vår "egna" lilla präst Solveig... Sen kom vi dit när alla skulle gå fram till kistan.. Vi fick börja... Hade detta varit idag hade jag hållt ett tal för Affe, men just då orkade jag inte... Jag och Tobbe la en varsin ros, Alice hon la Affes favorit-mukdjur Laban... Vi sa hejdå, sen var det dags för resten att få gå fram och säga hejdå... Det lades blommor, presenter, änglar, teckningar mm mm....Det var verkligen jättefint och så lagom.. Både Tobbes morfar och min morfar höll ett litet tal, underbart!

Det hela avslutades med Tobbes underbara sång, alla grät och Alice gick runt och torkade tårar...

Jag hade förklarat för henne innan att vi alla träffas denna dagen för att säga ett sista hejdå, så alla kommer vara ledsna, men sen är vi gladare igen...

Begravningen blev precis så ljus, fin och enkel som vi ville ha den.. Men åter igen, man ska INTE behöva gå igenom nåt sådant här och man ska INTE behöva begrava sitt eget barn!!!!

Min älskling på julafton....

Sötaste, finaste gossen!!!!

Vi gick där längs korridorerna i sjukhuset, kala, kalla, äckliga sjukhus... Jag HATAR sjukhus... Vi gick ut i bilen, började köra.. Jaha, vad gör man nu då.. Vad ska vi göra, vad gör man, vad borde man göra???? Vi ville bara springa in och hämta honom, väcka honom och ta med honom hem...Hans bilstol i baksätet var tom:-( Ingen Affe mera... Aldrig mera...

Vi bestämde oss för att sova i Hällevik hos Tobbes föräldrar ett tag, kändes konstigt att åka hem.. Men vi åkte iaf hem och packade ihop lite av våra saker vi behövde.... När vi gick in i lägenheten kändes det jättekonstigt... Affes kläder hängde där, hans säng var obäddad, hans leksaker, hans vällingflaskor, hans matstol i köket osv osv... Vi gick bara runt som två zombier, grät och luktade på allt.... Hans pyjamas som jag bytte precis innan vi åkte in låg på soffan.. Jag satte mig och luktade på den, la den sen i en plastpåse otvättad, där ligger den än idag och ibland kan jag inte låta bli att ta fram den och dofta på den... Den luktar välling och lite kräk, men det gör inget, den luktar Affe....

Vi packade ihop våra saker, sen körde vi bort till min familj, som alla befann sig hos min syster.... Vi stannade där en stund och pratade, skönt att bara få träffa alla.. Vi ringde även och bokade en tid för dem att få se Affe och säga hejdå, de åkte ner dagen efter...

De närmsta dagarna minns jag ärligt inte så mycket ifrån... Blommor, sms, brev, mail bara strömmade in.. Alla tankar värmde och var guld värda!!!! Vi var på dagis och hälsade på, underbara dagis, de har verkligen ställt upp för oss till 100%, jag är så glad att Affe fick lära känna dem och att de fick lära känna Affe....

Vi åkte även till Cilla och David och hälsade på.... Jag hade inte ringt Cilla, orkade inte, vågade inte, jag vet inte vad det var.... Men kände jag bara ville dit och kramas, träffas live....

Det var besök hos begravnmingsentreprenör, bokning av kyrka och begravning, bokning av präst, knåpa ihop dödsannonser och mitt i allt detta skulle man hinna sörja också.... Dessutom skulle vi på ultraljud i Karlskrona, för att se vad som gömde sig i min mage och hur den bebisen mådde....

En vecka efter Affes bortgång bar det till Karlskrona för detta ultraljudet... Vi var nervösa, och ju mer jag tänkte på det , ju mer fel var det på bebisen jag hade i magen... Jag och Tobbe hade pratat mycket om hur roligt det hade varit att få en liten tös till, men nu hoppades vi faktiskt lite på en gosse, det ska jag vara ärlig och säga...

Ultraljudet gjordes, allt såg bra ut och knappt 4 månader senare väntade vi en till synes frisk liten gosse... Vilken glädje mitt i all sorg!!!! Magen och Truls har varit till stor hjälp i vår sorg... Truls kan aldrig ersätta Affe, det ska han inte heller.. Men hans ankomst gjorde allt lite lättare i sinnet... Sorgen efter Affe är alltid där ändå.. Men Alice och Truls gör det mer värt att kämpa vidare... Hade jag inte haft dem, vill jag inte veta hur det hade varit...

En vecka efter detta, var det dags för begravning, 3 feb 2011!!!!!

En dikt skriven av Tobbe, som vi hade med i dödsannonsen....

Vi saknar dig så, Vår fantastiske son, Vår pojke av kärlek och ljus

Över Styx har du farit, till änglarnas stad, till en plats där vi ej får gå

Vi fick dig till låns, blott två knappa år, för att giva dig kärleken vår

Sköt om dig nu, Vi klarar oss nog, men saknaden den är så stor..