Klockan var 03.00 natten den 17 januari 2011 när vi bestämde att vi skulle åka in med Affe... Då tyckte jag han verkade påverkad själv och tyckte det var jobbigt... Först ville Tobbe åka själv, men jag tyckte vi kunde åka allihopa så jag asade upp Lillan och drog på henne kläderna och bytte om på Affe...

I bilen ner till Kristianstad hade Affe små panik-attacker.. Han visste inte vad han ville, bara skrek rakt ut.. Ville gärna sitta i mitt knä men jag vågade inte knäppa loss honom från bilstolen... Han somnade till flera gånger och vaknade med ett panikskrik... Det var en lång resa till Kristianstad kändes det som...

När vi kom ner gick vi in på akuten och anmälde oss, sen fick vi sitta ner en stund... Affe fick syn på en läskmaskin och sa: Mamma, Affe ha cola... Självklart skulle han ha det, han fick precis vad han ville... Hade nån sett mig hade de väl inte tyckt jag var klok, som gav min unge coca cola mitt i natten, men just nu sket jag i vilket!!!!!

Efter en stund kom vi in.. Jag och Affe gick in och Tobbe och Alice väntade i väntrummet... De vägde och mätte honom samt kollade syresättning... I vanliga fall brukade han ligga på 96-100% i syresättning, men nu låg han bara på 83.... Jag fick en syrgastratt som jag fick hålla framför ansiktet på honom och han hämtade sig upp till 93...

De bestämde att vi skulle bli inlagda och vi fick gå in i ett behandlingsrum en stund tills de skulle hjälpa oss... Då följde Tobbe och Alice också med... Fick sitta där en stund igen, sen komma ut i "båset" på akuten igen då det skulle sättas en nål, innan vi skulle få komma upp på avdelningen...

Affe skulle sitta i mammas knä, sen i pappas knä, sen i vagnen... Han visste inte vad han ville...

När de skulle sätta nålen satt han i pappas knä, jag satt med Alice i mitt knä mitt framför...

Sköterskan lägger syrgastratten på britsen bredvid Tobbe medan hon ska sätta nålen.... Affe har ju alltid varit så duktig med stick och så, men de brukar ju ta emblasalvan innan som bedövar lite, vilket de inte han med idag... De stack ändå och han fick panik.... Han tittar på mig med bedjande ögon och säger: Mamma, jag vill inte....

Sen börjar han krampa...Tobbe fick panik och skrek: VAD GÖR HAN???? Vi båda studsade upp, la honom på britsen och han var helt borta..... Det enda jag minns här är att en sköterska visar in oss i ett rum och att Tobbe skriker: Hjälp honom för helvete.......

Vi lämnar honom där och blir sittande i ett rum, nu är klockan ca 04.30..Efter ca 45 min kommer en barnläkare in på vårt rum... Han berättar att de försöker återuppliva Affe med hlr, men att det ser kritiskt ut... Men de gör vad de kan...

Tankarna snurrade... Vad gör vi, hur reder vi detta, visst klarar de honom... Samtidigt skulle man försöka vara naturlig med Alice... Sköterskan som var inne med oss hela tiden var jättegullig.. Hon hämtade allt Alice ville ha hela tiden.... Lekte med henne då vi hade tankarna på helt annat håll.. Vi bara kramades och lovade varann att alltid finnas där, vad som än händer......

Klockan var ca 05.40 när läkaren kommer in till oss igen.. Det enda han säger är, ni borde nog komma nu... Alice kan stanna här med sköterskan!!!! Jag vände mig om till Alice och sa: mamma och pappa kommer snart, lek du lite här....

När vi kom ut i korridoren var den första jag såg sjukhusprästen.... Det var som i en film, jag fattade vad som hänt... Tobbe stannade till och ville inte gå in, inte jag heller egentligen men vi var tvugna....

I akutrummet stod sen sjukhusprästen, säkert 8 sjuksköterskor, narkos, kirurg, barnläkare och så "vår" läkare Jan som stod och gjorde ultraljud på Affe, samtidigt som en tjej gjorde hlr......

Den första frågan vi fick var: Vi har hållt på i över en timme nu och vi får inte igång honom.. skulle vi mot förmodan få igång honom kommer han inte att vara "riktig"....

Jan säger: Ellinor och Tobbe!!! För Affes skull...... Jag sa: Ni kan sluta... Kan ni tänka er att jag sa de orden.. Att man som mamma säger de orden... Jag ville inte han skulle få lida mer... Jag älskar min Affe över allt annat, men jag vill ha honom frisk.... Det var det sjukaste beslutet jag tagit, men ingen kunde något göra, allra minst jag... Och det är en tuff känsla.. Som mamma gör man allt för sina barn... Men när man inget mer kan göra, vad gör man???

Tobbe slänger sig på golvet och skriker, hans ord ekar i mitt huvud: ÄR HAN DÖD, ÄR HAN DÖD, DÖD, DÖD, DÖD...

Jag står bara med armarna i kors och tittar på, vet inte riktigt vad jag ska ta vägen eller vad jag ska göra.. Vad borde jag göra....

Jan kom fram till mig, la armarna om mig och vi stod och tittade på Affe.. Han var den finaste gossen någonsin... Jag ville bara att nån skulle väcka mig ur mardrömmen... Så här ska det väl inte bli??? Så här får det inte bli... Som vi kämpat och som framförallt Affe kämpat och så var det såhär det skulle sluta??!!! Vad var det för mening??? Han dödsförklarades måndagen den 17 januari kl 05.45

Tobbe ville bara springa ut.... Jag gav honom en kram sen sprang han ut en runda... Jag själv skulle ta tag i det här med Alice... Jan sa till mig att de skulle flytta Affe till ett annant rum och att Alice sen skulle kunna gå in där....

Jag och Jan gick in till Alice och jag sätter mig och berättar för henne vad som hänt... Att Affe var så sjuk i sitt hjärta så doktorn kunde inte hjälpa honom... Han är död nu... Hur berättar man för en 4-åring egentligen????

Vi gick in i rummet där han låg, han var fortfarande så otroligt fin... Jag ville bara lyfta upp honom och skaka liv i honom... Jag, Alice, Jan och sjukhusprästen var i det lilla rummet... Alice fick tända ett ljus, sen frågade jag om hon ville sjunga för honom.... Hon stod vid Affes huvudända och klappade han över håret.. Sen sa hon: Jag vill sjunga blinka lilla stjärna, för den tyckte Affe mest om.... Sen sjöng och klappade hon honom en lång stund!!!!!!

Tobbe kom oxå tillbaka nu och han hade ringt sina föräldrar som var på väg.... Tobbes bror med fru kom oxå ner, alla var inne och sa hejdå... Min familj åkte ner dagen efter och sa hejdå till Affe....

Vi satt på sjukhuset hela förmiddagen och vi gick in och ut till Affe hela tiden... Barnläkaren kom in och frågade oss i lite panik om vi kunde tänka oss att donera.. I detta fallet en klaff, det var det enda de kunde ta...

Både jag och Tobbe sa i kör: HELT KLART!!!! Kan vi rädda något annat barn och någon annan familj så vill vi göra det.. Det kunde lika gärna varit vi som låg där och behövde en ny klaff.... Affe skulle åka ner till Lund samma dag för att ordna detta....

Klockan var ca 13 när vi bestämde oss för att åka hemåt.. Tobbe och jag gick in en sista gång till Affe, lämnade hans snuttefilt och hans docka, sen sa vi hejdå... Att sen gå därifrån och veta att man aldrig mer får se honom, det gör ont, så ont... Alice sa med hejdå, sen gick vi.... När vi gick i korridoren så sa Alice: Men mamma, ska inte Affe följa med hem???? Nej Alice, Affe finns inte mera... Jo, det gör han, sa Alice.. Han ligger ju där inne.... Nu ska Affe få vingar och flyga upp till änglarna, till nangijala... Allt var så overkligt, så orättvist.... Min gosse, min älskling.. Aldrig mer skulle jag få känna honom, höra honom, röra vid honom.... ALDRIG!!!

Affe blev 1 år 11 månader och 5 dagar......

 

Felicia

26 oktober 2011 11:17

Fy fan, det måste vara hemskt, började nästan gråta av att bara läsa. Sminkade mig precis så jag försökte intala mig att inte börja, men några tårar kom det i alla fall... Hoppas allt är bra med er ändå? *KRAM*

http://trueefil.bloggplatsen.se

Ellinor Bäckström

26 oktober 2011 16:37

Man tar en dag i taget och på det viset går det vidare, konstigt nog!!!! Kram

 

Lisa

26 oktober 2011 13:37

Vad finns det å säga? Hur blir det rätt?
Jag kan inte låta bli å skriva men finner inga ord.
Fina fina lilla pojke.
Orättvist räcker inte ens till.
All kärlek till er!

http://lisoball.bloggplatsen.se

Ellinor Bäckström

26 oktober 2011 16:35

Tack Lisa, det värmer

 

Jessica

26 oktober 2011 22:06

Vad starkt av dig att skriva och berätta! Kan inte föreställa mig er saknad och sorg. Man får sig en tankeställare att ta vara på det som finns runt omkring!

Ellinor Bäckström

27 oktober 2011 10:16

Ja, så är det.. Man ska ta till vara på varje dag man får!!!!

 

Hanna ( Cesar, Zion)

26 oktober 2011 22:20

Det är så fruktansvärt orättvist... många kramar till er

Ellinor Bäckström

27 oktober 2011 10:16

Tack

 

tilla

28 oktober 2011 20:12

jag sitter o gråter o martin snyftar i andra änden av soffan och vill inte läsa han. Jag tror att du gjorde helt rätt i att de sluta när de slutade, han hade inte fått mycke mer till liv med allt vad de inneburit om de hade fått igång han efter så lång tid. O att ett annat barn fick klaffen var ju så himla bra, att ni kunde tänka så klart då fatta inte jag. Jag hade varit helt förlamad, myser ändå lite med alla bilder och minnen av de vi träffade honom och han lyser på alla bilder. Vilken lite solstråle den där Affe;) Älskade vän va gott att se dig här om dagen, vi ska få tid till att titta bort någon dag! Sakna er!!! massa varma kramar

Ellinor Bäckström

29 oktober 2011 18:13

Tack

 

Frida

29 oktober 2011 10:38

Åh herregud Ellinor,finner knappt inga ord.
En helt overklig händelse, sånt som absolut inte får hända! Minns dagen då jag fick veta att ni förlorat Affe, lika ordlös då som nu :( Tycker ni är otroligt starka.

Går inte en dag utan att jag tänker på er <3

Ellinor Bäckström

29 oktober 2011 18:13

Tack Frida

 

Peter

16 november 2011 08:17

Man kan inte annat än bli otroligt berörd. Svårt för en utomstående att ens försöka sätta sig in och förstå men du skriver på ett sätt som gör att det smärtar bara av läsningen.
Kärlek till er..*

Ellinor Bäckström

16 november 2011 10:25

Tack

 

Bitte

14 januari 2012 02:05

Har suttit här nu och sträck läst din blogg.. Så fint skrivit av dig. Tårarna flödar.
Jag vet inte vad jag ska säga förutom att jag beklagar förlusten av er fina, underbara Affe.
Förstår inte varför någon ska behöva gå igenom nåt sånt här. Det är inte rätt, ett oskyldigt litet barn :/
Kramar till er ♥

Ellinor Bäckström

16 januari 2012 08:34

Tack Bitte, Kram

 

Åse

5 februari 2012 12:44

Det du skriver Ellinor är helt otroligt ofattbart. Jag har själv en pojk som är lika gammal som din Affe. Att behöva se, göra och vara med om det ni har varit med om är något som inte går att ta in. Jag vill försöka förstå och gör det genom att ta del av den verklighet som ni lever i. Tack för att du får mig att förstå lite mer än vad jag gjort innan. När du beskriver ögonblicket ni förlorar Affe så brister mitt eget hjärta en aning. Fantastiskt att du orkar dela med dig. Tack.

Ellinor Bäckström

5 februari 2012 18:47

Krama dina barn lite extra, ta hand om varann!!! Tack för fina ord!

 

Malin

4 mars 2012 16:56

Ibland saknar ord... Läser och gråter, läser och gråter lite mer :(

http://www.gottoblandat.blogg.se

Ellinor Bäckström

20 juni 2012 22:06

Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jaha, nu har det gått ett tag sedan jag skrev sist.. Vi har passerat 1-årsdagen för Affes bortgång och även hans 3-årsdag!!!!! Hans 3-årsdag ja... Vi har i familjen sagt att vi ska ha en riktig familjedag varje år på Affes födelsedag, där vi hittar...

Idag kom då reportaget i BLT, tycker det blev jättebra och Viktoria som gjorde det fick med det viktigaste... Sen kan ni ju läsa här oxå, trevligt med massa besökare tycker jag!!!!! <3 Och skriv gärna en liten kommentar, alltid trevligt!   Vad...

Vi bokade alltså tid med ett Medium, för att vi hört diverse saker i huset, absolut inget läskigt, mest nyfikna på vad det var!!!! Ingen av oss har väl egentligen trott så mycket på sånt här, men ska säga att efter Affes bortgång vill man tro en mass...

Ja tänk, det är snart ett helt år sedan han lämnade oss... Tiden har gått så snabbt... Ena sekunden känns det som om det var igår han var här och andra så känns det som om det var evigheter sedan... Hur som helst så saknar man honom mer än någons...

Ja, hur har Alice varit i det hela.. Vad har hon sagt, gjort och betett sig i olika situationer... Hur gör man som storasyster när sånt här händer och hur tänker man?????? Vi har alltid försökt vara så lyhörda vi bara kan när det gäller Alice funderi...