Vi kom hem måndagen den 29/11 2010!!!!!!!! Affe kändes bra och nu var det bara återhämtning som gällde... Jag skulle vara hemma med honom ett tag, var sjukskriven till årsskiftet, sen kunde han nog börja dagis igen!!!

På onsdagen tyckte jag han kändes lite slö och hostig men allt band man ju ihop med operationen.. Han behövde bara vila upp sig...

På torsdagsmorgonen tyckte jag han kändes ännu mer hostig, så vi bestämde att Tobbe skulle åka ner med honom till Kristianstad, bara för att kolla av läget... Efter kontroller hela dagen visade det sig att han hade fått lunginflammation.. Det hade han förmodligen fått från respiratorn, det kunde hända, men hände inte i alls många fall... Men såklart i vårat, vad annars???

Jag tänkte på vad läkarna i Lund hade sagt om den andra pojken som nyligen gjort samma operationer, men var färdig med sin stora också... Affe var nr 2 i Sverige på de här operationen, det var alltså en gosse i samma ålder som gjort dessa innan.. Han hade gjort sin andra operation precis innan vi kom ner och gjorde vår första.. Allt hade gått bra för honom, men han hade blivit så himla dålig emellan, att de fått gå in och göra en operation emellan de två planerade... Ja, hade han gjort det, så skulle ju Affe klara det, såklart.. Inget annat fanns i världen liksom!

Han fick ligga inlagd från tordag till lördag, så han fick påbörja sin antibiotikakur på lasarettet, sen fortsatte vi med den hemma...

Jag gick hemma och kämpade på, men det var riktigt jobbigt... Jag ville bara vakna en morgon och så var han bra... Han ville mest sova och titta på laban eller alfons.. Han fick som han ville, vila var ju återhämtning tänkte jag!!!!! Vi försökte mest få tiden att gå, det blev väl en aning bättre, iaf inte sämre, tills en dag några dagar innan jul som Tobbe får maginfluensa.... Jahaja, då var det det också... Alice fick det oxå, och Affe en släng, jag klarade mig... Dagen innan julafton kändes som vi hade återhämtat oss och vi var människor igen, och Affe kändes faktiskt ganska pigg:-) Nu så, nu vänder det....

Det var rättare sagt på kvällen den 22 som jag kände lite att det vände.. Tobbe kom hem från jobbet och vi satt och åt middag.. Affe pratade och åt som bara den... Efter middagen la sig Tobbe på köksgolvet, som han brukade göra för att busa lite med barnen... Affe hade dock inte varit intresserad de senaste veckorna, men denna dagen studsade han ner från stolen, gick fram till Tobbe och sa: Affe me.... Jag fick tårar i ögonen, nu så, det var mammas gosse det.....

Vi var hos min syster och firade lite lillejulafton och Affe skrattade och var med de timmarna vi var där, sen var han trött när vi kom hem!!!!! Han höll sig rätt pigg från lillejul till nyårsdagen, då tyckte jag han började bli tungandad och hostig igen.....

Ett nytt besök i Kristianstad, då åkte vi allihopa... Han var glad där nere och jätteduktig vid undersökningarna.. Han fick en ny och större dos i sin inhalator, det piggnade han till på... Innan vi skulle åka hem ville de röntga lungorna igen, eftersom han haft lunginflammation innan... De hittade nån form av vätska på lungorna, det var normalt att ha det vid en förkylning, men eftersom Affe har de problem han har tog de det för lunginflammation denna gången också, fall i fall det skulle utvecklas mera... Så en ny antibiotikakur skulle sättas in, och 10 nya dagar skulle medicineras... Han var pigg när vi lämnade sjukhuset denna kvällen, vinkade så glatt till alla när vi gick därifrån:-)

Väl hemma var det ett kämpande igen, men hoppet lämnade ALDRIG mig, klart vi skulle fixa detta... Det var nu sjätte veckan jag var hemma med barnen, man blir inte pigg i huvudet kan jag säga... Och oron för varför han inte bara kunde få bli frisk var där hela tiden!!!!!

Alice fyllde ju 4 år den 6 januari, det firade vi med familjen, vi ville inte ha nåt folk springande, så det skulle vi ta när Affe piggnat på sig... Tårta gjorde vi iaf och Affe åt med god aptit:-)

Vi gick dag ut och dag in, jag gick och la mig varje kväll med tanken att imorgon är det bättre... Vaknade varje morgon för att gå ibn och kolla Affe och han var fortfarande hängig... Då kom tanken att: idag också, sen så..... Det höll på så tills sent kvällen den 16 januari, då tyckte jag han började bli blå om läpparna..... Det var den natten vi åkte mot Kristianstad, det var den natten.......

 

Marianne Thorell

7 november 2011 23:28

Hej Ellinor, jag läste precis din blogg om Affe och det är så hemskt att det inte går att föreställa sig. INGEN förälder ska ens behöva föreställa sig den hur det kan vara att förlora ett barn, det är det absolut värsta man kan vara med om. En vän till mig tipsade mig om din blogg och jag gick direkt in, tårarna kommer ganska snabbt, det är liksom inget man kan hålla inne på bara sådär. Och heller inte vill, det är ju ett sätt att bearbeta sig igenom det man läser. Du hade skrivit väldigt fint om honom, och man kan nästan "känna" hur mycket kärlek ni gav till Affe från början till slut. Så tack för att du vill dela med dig en bit av erat liv till andra


Tack/ Marianne

Ellinor Bäckström

8 november 2011 09:35

Tack så hjärtligt!!!
Jag kommer att fortsätta skriva i denna blogg och berätta hur allt var sen, ska bara få ut tummarna!!!!!! Tack än en gång!!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jaha, nu har det gått ett tag sedan jag skrev sist.. Vi har passerat 1-årsdagen för Affes bortgång och även hans 3-årsdag!!!!! Hans 3-årsdag ja... Vi har i familjen sagt att vi ska ha en riktig familjedag varje år på Affes födelsedag, där vi hittar...

Idag kom då reportaget i BLT, tycker det blev jättebra och Viktoria som gjorde det fick med det viktigaste... Sen kan ni ju läsa här oxå, trevligt med massa besökare tycker jag!!!!! <3 Och skriv gärna en liten kommentar, alltid trevligt!   Vad...

Vi bokade alltså tid med ett Medium, för att vi hört diverse saker i huset, absolut inget läskigt, mest nyfikna på vad det var!!!! Ingen av oss har väl egentligen trott så mycket på sånt här, men ska säga att efter Affes bortgång vill man tro en mass...

Ja tänk, det är snart ett helt år sedan han lämnade oss... Tiden har gått så snabbt... Ena sekunden känns det som om det var igår han var här och andra så känns det som om det var evigheter sedan... Hur som helst så saknar man honom mer än någons...

Ja, hur har Alice varit i det hela.. Vad har hon sagt, gjort och betett sig i olika situationer... Hur gör man som storasyster när sånt här händer och hur tänker man?????? Vi har alltid försökt vara så lyhörda vi bara kan när det gäller Alice funderi...