Tänk att man ska behöva göra det, begrava sitt eget lilla barn... Ingen ska behöva göra det, det är det mest fruktansvärda man kan tänka sig....

Den dagen Affe gick bort, ville jag bara åka hem och gå vidare.. Då skulle man ta tag i begravningen och framförallt träffa alla anhöriga... Det var en skrämmande tanke just då... Nästa tanke var att vi kanske kunde ha en begravning bara vi, Tobbe, Jag och Alice... Men efter ett par dagar när man pratat med många så inser man att den där stunden på begravningen är rätt bra ändå.... Men nervös var jag, det ska erkännas... Först för att träffa alla och sen för att man inte visste hur man skulle reagera i en sådan situation... Tänk om jag bara bryter ihop, skriker och gå fram och sliter upp kistan... Tankarna var många och det var en jobbig tid!

När dagen väl kom, det var torsdagen den 3 feb kl 13.30, var vi i kyrkan redan vid 12... Vi ville åka dit och vänja oss vid situationen, sen kunde vi gå igen och komma tillbaka och gå in i kyrkan sist av alla... Min största fasa var att möta alla... Alla som förstås oxå var ledsna, men ibland kändes det som om det var jag till slut som tröstade andra, när det var jag som skulle vara ledsen... Det är svårt med sådana här situationer, hur man ska reagera, vad man ska säga och göra osv... Men hellre bara komma fram och ge en klapp på axeln eller vad som helst, istället för att gå omvägar.. Det behövds inte sägas nåt speciellt.... Det finns väl egentligen inte så mycket att säga....

När vikom till kyrkan vid 12-tiden den dagen stod jag bara och tittade en stund... Den lilla lilla kistan och där i ligger min son.... Vi kommer samtidigt som begravningsentreprenören och blombuden... Vi hjälptes åt alla med blommorna och gjorde det fint runt hans kista... Alice frågade mig vid ett par tillfällen vad som fanns i kistan.. Vi hade ju sagt att Affe var i himlen bland änglarna, så nu kunde vi ju inte helt plötsligt säga att han låg där... Jag berättade för henne att det är en låda, där alla som kommer till kyrkan får lägga en liten blomma eller present till Affe, sen skickas lådan upp till Affe i himlen... Hon godtog det och tyckte det var bra, som tur väl var...

Vi skulle egentligen gått ifrån kyrkan sen, men nu valde vi att stanna kvar.. Tobbe, som skulle sjunga på begravningen övade med sina vänner, så det blev att vi stannade kvar....

Jag är så grymt imponerad av att Tobbe orkade göra detta, på sin egen sons begravning.. Jag frågade honom flera ggr innan att ska du verkligen göra detta??!! Jodå, det skulle han... Sjöng han på hans dop, skulle han minsann sjunga på hans begravning..... Jag var såklart jätteglad över detta och det blev så himla fint, inte ett öga torrt kan jag säga.... (ska försöka lägga upp sången här sedan)

När folk började komma satte vi oss längst fram... Det var nån, kom idag inte ihåg vem, som ville komma fram och hälsa på oss och frågade om det var ok... Till slut stod vi och kramade hela högen som kom till kyrkan, men det kändes bra iaf!!!!!

Vi hade överlåtit musiken helt till kantorn, som även är vår körledare, så när begravningsgudstjänsten började så spelade han på orgeln låten från bröderna lejonhjärta, ni vet just den där de kommer till Nangijala... Kunde det bli mer passande??? Det var sååå fint!!!!

Det hölls ett litet tal av prästen, vår "egna" lilla präst Solveig... Sen kom vi dit när alla skulle gå fram till kistan.. Vi fick börja... Hade detta varit idag hade jag hållt ett tal för Affe, men just då orkade jag inte... Jag och Tobbe la en varsin ros, Alice hon la Affes favorit-mukdjur Laban... Vi sa hejdå, sen var det dags för resten att få gå fram och säga hejdå... Det lades blommor, presenter, änglar, teckningar mm mm....Det var verkligen jättefint och så lagom.. Både Tobbes morfar och min morfar höll ett litet tal, underbart!

Det hela avslutades med Tobbes underbara sång, alla grät och Alice gick runt och torkade tårar...

Jag hade förklarat för henne innan att vi alla träffas denna dagen för att säga ett sista hejdå, så alla kommer vara ledsna, men sen är vi gladare igen...

Begravningen blev precis så ljus, fin och enkel som vi ville ha den.. Men åter igen, man ska INTE behöva gå igenom nåt sådant här och man ska INTE behöva begrava sitt eget barn!!!!

 

Sara

15 november 2011 13:51

Vet inte riktigt vad jag ska skriva men ville ändå skriva något.
INGEN ska behöva gå igenom det ni har varit tvungna till. Men det är "roligt", om man nu kan säga så, att ni verkar tänka på de fina stunderna. Tycker ni verkar ha förklarat så fint och bra för Alice.
Eftersom jag har en dotter som är född ungefär samtidigt som Affe tänkte jag väldigt mycket på er. Jag vet vem du är men jag tror inte du vet vem jag är.

Ellinor Bäckström

15 november 2011 15:13

Börjar med att säga Tack!!! Men vem är du???? :-)

 

Sara

16 november 2011 18:20

Heter Tegvald i efternamn. Jag bor också i Mörrum men vår dotter går på Norrevång.

Ellinor Bäckström

16 november 2011 18:27

Ah, känner igen namnet men kan inte placera dig:)

 

Caroline

16 november 2011 21:38

Hej Ellinor,
Jag läser din blogg i små intervall för jag bara gråter hela tiden. Du skriver så fint. Jag är så berörd av det som hänt er, kanske river det upp en del minnen, men det är också varje förälders mardröm att mista sitt barn. Du har en fin blogg och jag vet hur skönt det kan vara att skriva om allt och låta andra få läsa. Lille Affe, han kommer alltid att finnas kvar hos er, men livet blir aldrig mer detsamma.
Många kramar, Caroline

http://www.clarabellla.com

Ellinor Bäckström

16 november 2011 22:02

Tack Caroline!
Du vet ju själv hur det är:(
Hoppas allt är väl med er!!!!
Kramar

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jaha, nu har det gått ett tag sedan jag skrev sist.. Vi har passerat 1-årsdagen för Affes bortgång och även hans 3-årsdag!!!!! Hans 3-årsdag ja... Vi har i familjen sagt att vi ska ha en riktig familjedag varje år på Affes födelsedag, där vi hittar...

Idag kom då reportaget i BLT, tycker det blev jättebra och Viktoria som gjorde det fick med det viktigaste... Sen kan ni ju läsa här oxå, trevligt med massa besökare tycker jag!!!!! <3 Och skriv gärna en liten kommentar, alltid trevligt!   Vad...

Vi bokade alltså tid med ett Medium, för att vi hört diverse saker i huset, absolut inget läskigt, mest nyfikna på vad det var!!!! Ingen av oss har väl egentligen trott så mycket på sånt här, men ska säga att efter Affes bortgång vill man tro en mass...

Ja tänk, det är snart ett helt år sedan han lämnade oss... Tiden har gått så snabbt... Ena sekunden känns det som om det var igår han var här och andra så känns det som om det var evigheter sedan... Hur som helst så saknar man honom mer än någons...

Ja, hur har Alice varit i det hela.. Vad har hon sagt, gjort och betett sig i olika situationer... Hur gör man som storasyster när sånt här händer och hur tänker man?????? Vi har alltid försökt vara så lyhörda vi bara kan när det gäller Alice funderi...