Min älskling på julafton....

Sötaste, finaste gossen!!!!

Vi gick där längs korridorerna i sjukhuset, kala, kalla, äckliga sjukhus... Jag HATAR sjukhus... Vi gick ut i bilen, började köra.. Jaha, vad gör man nu då.. Vad ska vi göra, vad gör man, vad borde man göra???? Vi ville bara springa in och hämta honom, väcka honom och ta med honom hem...Hans bilstol i baksätet var tom:-( Ingen Affe mera... Aldrig mera...

Vi bestämde oss för att sova i Hällevik hos Tobbes föräldrar ett tag, kändes konstigt att åka hem.. Men vi åkte iaf hem och packade ihop lite av våra saker vi behövde.... När vi gick in i lägenheten kändes det jättekonstigt... Affes kläder hängde där, hans säng var obäddad, hans leksaker, hans vällingflaskor, hans matstol i köket osv osv... Vi gick bara runt som två zombier, grät och luktade på allt.... Hans pyjamas som jag bytte precis innan vi åkte in låg på soffan.. Jag satte mig och luktade på den, la den sen i en plastpåse otvättad, där ligger den än idag och ibland kan jag inte låta bli att ta fram den och dofta på den... Den luktar välling och lite kräk, men det gör inget, den luktar Affe....

Vi packade ihop våra saker, sen körde vi bort till min familj, som alla befann sig hos min syster.... Vi stannade där en stund och pratade, skönt att bara få träffa alla.. Vi ringde även och bokade en tid för dem att få se Affe och säga hejdå, de åkte ner dagen efter...

De närmsta dagarna minns jag ärligt inte så mycket ifrån... Blommor, sms, brev, mail bara strömmade in.. Alla tankar värmde och var guld värda!!!! Vi var på dagis och hälsade på, underbara dagis, de har verkligen ställt upp för oss till 100%, jag är så glad att Affe fick lära känna dem och att de fick lära känna Affe....

Vi åkte även till Cilla och David och hälsade på.... Jag hade inte ringt Cilla, orkade inte, vågade inte, jag vet inte vad det var.... Men kände jag bara ville dit och kramas, träffas live....

Det var besök hos begravnmingsentreprenör, bokning av kyrka och begravning, bokning av präst, knåpa ihop dödsannonser och mitt i allt detta skulle man hinna sörja också.... Dessutom skulle vi på ultraljud i Karlskrona, för att se vad som gömde sig i min mage och hur den bebisen mådde....

En vecka efter Affes bortgång bar det till Karlskrona för detta ultraljudet... Vi var nervösa, och ju mer jag tänkte på det , ju mer fel var det på bebisen jag hade i magen... Jag och Tobbe hade pratat mycket om hur roligt det hade varit att få en liten tös till, men nu hoppades vi faktiskt lite på en gosse, det ska jag vara ärlig och säga...

Ultraljudet gjordes, allt såg bra ut och knappt 4 månader senare väntade vi en till synes frisk liten gosse... Vilken glädje mitt i all sorg!!!! Magen och Truls har varit till stor hjälp i vår sorg... Truls kan aldrig ersätta Affe, det ska han inte heller.. Men hans ankomst gjorde allt lite lättare i sinnet... Sorgen efter Affe är alltid där ändå.. Men Alice och Truls gör det mer värt att kämpa vidare... Hade jag inte haft dem, vill jag inte veta hur det hade varit...

En vecka efter detta, var det dags för begravning, 3 feb 2011!!!!!

En dikt skriven av Tobbe, som vi hade med i dödsannonsen....

Vi saknar dig så, Vår fantastiske son, Vår pojke av kärlek och ljus

Över Styx har du farit, till änglarnas stad, till en plats där vi ej får gå

Vi fick dig till låns, blott två knappa år, för att giva dig kärleken vår

Sköt om dig nu, Vi klarar oss nog, men saknaden den är så stor..

Klockan var 03.00 natten den 17 januari 2011 när vi bestämde att vi skulle åka in med Affe... Då tyckte jag han verkade påverkad själv och tyckte det var jobbigt... Först ville Tobbe åka själv, men jag tyckte vi kunde åka allihopa så jag asade upp Lillan och drog på henne kläderna och bytte om på Affe...

I bilen ner till Kristianstad hade Affe små panik-attacker.. Han visste inte vad han ville, bara skrek rakt ut.. Ville gärna sitta i mitt knä men jag vågade inte knäppa loss honom från bilstolen... Han somnade till flera gånger och vaknade med ett panikskrik... Det var en lång resa till Kristianstad kändes det som...

När vi kom ner gick vi in på akuten och anmälde oss, sen fick vi sitta ner en stund... Affe fick syn på en läskmaskin och sa: Mamma, Affe ha cola... Självklart skulle han ha det, han fick precis vad han ville... Hade nån sett mig hade de väl inte tyckt jag var klok, som gav min unge coca cola mitt i natten, men just nu sket jag i vilket!!!!!

Efter en stund kom vi in.. Jag och Affe gick in och Tobbe och Alice väntade i väntrummet... De vägde och mätte honom samt kollade syresättning... I vanliga fall brukade han ligga på 96-100% i syresättning, men nu låg han bara på 83.... Jag fick en syrgastratt som jag fick hålla framför ansiktet på honom och han hämtade sig upp till 93...

De bestämde att vi skulle bli inlagda och vi fick gå in i ett behandlingsrum en stund tills de skulle hjälpa oss... Då följde Tobbe och Alice också med... Fick sitta där en stund igen, sen komma ut i "båset" på akuten igen då det skulle sättas en nål, innan vi skulle få komma upp på avdelningen...

Affe skulle sitta i mammas knä, sen i pappas knä, sen i vagnen... Han visste inte vad han ville...

När de skulle sätta nålen satt han i pappas knä, jag satt med Alice i mitt knä mitt framför...

Sköterskan lägger syrgastratten på britsen bredvid Tobbe medan hon ska sätta nålen.... Affe har ju alltid varit så duktig med stick och så, men de brukar ju ta emblasalvan innan som bedövar lite, vilket de inte han med idag... De stack ändå och han fick panik.... Han tittar på mig med bedjande ögon och säger: Mamma, jag vill inte....

Sen börjar han krampa...Tobbe fick panik och skrek: VAD GÖR HAN???? Vi båda studsade upp, la honom på britsen och han var helt borta..... Det enda jag minns här är att en sköterska visar in oss i ett rum och att Tobbe skriker: Hjälp honom för helvete.......

Vi lämnar honom där och blir sittande i ett rum, nu är klockan ca 04.30..Efter ca 45 min kommer en barnläkare in på vårt rum... Han berättar att de försöker återuppliva Affe med hlr, men att det ser kritiskt ut... Men de gör vad de kan...

Tankarna snurrade... Vad gör vi, hur reder vi detta, visst klarar de honom... Samtidigt skulle man försöka vara naturlig med Alice... Sköterskan som var inne med oss hela tiden var jättegullig.. Hon hämtade allt Alice ville ha hela tiden.... Lekte med henne då vi hade tankarna på helt annat håll.. Vi bara kramades och lovade varann att alltid finnas där, vad som än händer......

Klockan var ca 05.40 när läkaren kommer in till oss igen.. Det enda han säger är, ni borde nog komma nu... Alice kan stanna här med sköterskan!!!! Jag vände mig om till Alice och sa: mamma och pappa kommer snart, lek du lite här....

När vi kom ut i korridoren var den första jag såg sjukhusprästen.... Det var som i en film, jag fattade vad som hänt... Tobbe stannade till och ville inte gå in, inte jag heller egentligen men vi var tvugna....

I akutrummet stod sen sjukhusprästen, säkert 8 sjuksköterskor, narkos, kirurg, barnläkare och så "vår" läkare Jan som stod och gjorde ultraljud på Affe, samtidigt som en tjej gjorde hlr......

Den första frågan vi fick var: Vi har hållt på i över en timme nu och vi får inte igång honom.. skulle vi mot förmodan få igång honom kommer han inte att vara "riktig"....

Jan säger: Ellinor och Tobbe!!! För Affes skull...... Jag sa: Ni kan sluta... Kan ni tänka er att jag sa de orden.. Att man som mamma säger de orden... Jag ville inte han skulle få lida mer... Jag älskar min Affe över allt annat, men jag vill ha honom frisk.... Det var det sjukaste beslutet jag tagit, men ingen kunde något göra, allra minst jag... Och det är en tuff känsla.. Som mamma gör man allt för sina barn... Men när man inget mer kan göra, vad gör man???

Tobbe slänger sig på golvet och skriker, hans ord ekar i mitt huvud: ÄR HAN DÖD, ÄR HAN DÖD, DÖD, DÖD, DÖD...

Jag står bara med armarna i kors och tittar på, vet inte riktigt vad jag ska ta vägen eller vad jag ska göra.. Vad borde jag göra....

Jan kom fram till mig, la armarna om mig och vi stod och tittade på Affe.. Han var den finaste gossen någonsin... Jag ville bara att nån skulle väcka mig ur mardrömmen... Så här ska det väl inte bli??? Så här får det inte bli... Som vi kämpat och som framförallt Affe kämpat och så var det såhär det skulle sluta??!!! Vad var det för mening??? Han dödsförklarades måndagen den 17 januari kl 05.45

Tobbe ville bara springa ut.... Jag gav honom en kram sen sprang han ut en runda... Jag själv skulle ta tag i det här med Alice... Jan sa till mig att de skulle flytta Affe till ett annant rum och att Alice sen skulle kunna gå in där....

Jag och Jan gick in till Alice och jag sätter mig och berättar för henne vad som hänt... Att Affe var så sjuk i sitt hjärta så doktorn kunde inte hjälpa honom... Han är död nu... Hur berättar man för en 4-åring egentligen????

Vi gick in i rummet där han låg, han var fortfarande så otroligt fin... Jag ville bara lyfta upp honom och skaka liv i honom... Jag, Alice, Jan och sjukhusprästen var i det lilla rummet... Alice fick tända ett ljus, sen frågade jag om hon ville sjunga för honom.... Hon stod vid Affes huvudända och klappade han över håret.. Sen sa hon: Jag vill sjunga blinka lilla stjärna, för den tyckte Affe mest om.... Sen sjöng och klappade hon honom en lång stund!!!!!!

Tobbe kom oxå tillbaka nu och han hade ringt sina föräldrar som var på väg.... Tobbes bror med fru kom oxå ner, alla var inne och sa hejdå... Min familj åkte ner dagen efter och sa hejdå till Affe....

Vi satt på sjukhuset hela förmiddagen och vi gick in och ut till Affe hela tiden... Barnläkaren kom in och frågade oss i lite panik om vi kunde tänka oss att donera.. I detta fallet en klaff, det var det enda de kunde ta...

Både jag och Tobbe sa i kör: HELT KLART!!!! Kan vi rädda något annat barn och någon annan familj så vill vi göra det.. Det kunde lika gärna varit vi som låg där och behövde en ny klaff.... Affe skulle åka ner till Lund samma dag för att ordna detta....

Klockan var ca 13 när vi bestämde oss för att åka hemåt.. Tobbe och jag gick in en sista gång till Affe, lämnade hans snuttefilt och hans docka, sen sa vi hejdå... Att sen gå därifrån och veta att man aldrig mer får se honom, det gör ont, så ont... Alice sa med hejdå, sen gick vi.... När vi gick i korridoren så sa Alice: Men mamma, ska inte Affe följa med hem???? Nej Alice, Affe finns inte mera... Jo, det gör han, sa Alice.. Han ligger ju där inne.... Nu ska Affe få vingar och flyga upp till änglarna, till nangijala... Allt var så overkligt, så orättvist.... Min gosse, min älskling.. Aldrig mer skulle jag få känna honom, höra honom, röra vid honom.... ALDRIG!!!

Affe blev 1 år 11 månader och 5 dagar......

Vi kom hem måndagen den 29/11 2010!!!!!!!! Affe kändes bra och nu var det bara återhämtning som gällde... Jag skulle vara hemma med honom ett tag, var sjukskriven till årsskiftet, sen kunde han nog börja dagis igen!!!

På onsdagen tyckte jag han kändes lite slö och hostig men allt band man ju ihop med operationen.. Han behövde bara vila upp sig...

På torsdagsmorgonen tyckte jag han kändes ännu mer hostig, så vi bestämde att Tobbe skulle åka ner med honom till Kristianstad, bara för att kolla av läget... Efter kontroller hela dagen visade det sig att han hade fått lunginflammation.. Det hade han förmodligen fått från respiratorn, det kunde hända, men hände inte i alls många fall... Men såklart i vårat, vad annars???

Jag tänkte på vad läkarna i Lund hade sagt om den andra pojken som nyligen gjort samma operationer, men var färdig med sin stora också... Affe var nr 2 i Sverige på de här operationen, det var alltså en gosse i samma ålder som gjort dessa innan.. Han hade gjort sin andra operation precis innan vi kom ner och gjorde vår första.. Allt hade gått bra för honom, men han hade blivit så himla dålig emellan, att de fått gå in och göra en operation emellan de två planerade... Ja, hade han gjort det, så skulle ju Affe klara det, såklart.. Inget annat fanns i världen liksom!

Han fick ligga inlagd från tordag till lördag, så han fick påbörja sin antibiotikakur på lasarettet, sen fortsatte vi med den hemma...

Jag gick hemma och kämpade på, men det var riktigt jobbigt... Jag ville bara vakna en morgon och så var han bra... Han ville mest sova och titta på laban eller alfons.. Han fick som han ville, vila var ju återhämtning tänkte jag!!!!! Vi försökte mest få tiden att gå, det blev väl en aning bättre, iaf inte sämre, tills en dag några dagar innan jul som Tobbe får maginfluensa.... Jahaja, då var det det också... Alice fick det oxå, och Affe en släng, jag klarade mig... Dagen innan julafton kändes som vi hade återhämtat oss och vi var människor igen, och Affe kändes faktiskt ganska pigg:-) Nu så, nu vänder det....

Det var rättare sagt på kvällen den 22 som jag kände lite att det vände.. Tobbe kom hem från jobbet och vi satt och åt middag.. Affe pratade och åt som bara den... Efter middagen la sig Tobbe på köksgolvet, som han brukade göra för att busa lite med barnen... Affe hade dock inte varit intresserad de senaste veckorna, men denna dagen studsade han ner från stolen, gick fram till Tobbe och sa: Affe me.... Jag fick tårar i ögonen, nu så, det var mammas gosse det.....

Vi var hos min syster och firade lite lillejulafton och Affe skrattade och var med de timmarna vi var där, sen var han trött när vi kom hem!!!!! Han höll sig rätt pigg från lillejul till nyårsdagen, då tyckte jag han började bli tungandad och hostig igen.....

Ett nytt besök i Kristianstad, då åkte vi allihopa... Han var glad där nere och jätteduktig vid undersökningarna.. Han fick en ny och större dos i sin inhalator, det piggnade han till på... Innan vi skulle åka hem ville de röntga lungorna igen, eftersom han haft lunginflammation innan... De hittade nån form av vätska på lungorna, det var normalt att ha det vid en förkylning, men eftersom Affe har de problem han har tog de det för lunginflammation denna gången också, fall i fall det skulle utvecklas mera... Så en ny antibiotikakur skulle sättas in, och 10 nya dagar skulle medicineras... Han var pigg när vi lämnade sjukhuset denna kvällen, vinkade så glatt till alla när vi gick därifrån:-)

Väl hemma var det ett kämpande igen, men hoppet lämnade ALDRIG mig, klart vi skulle fixa detta... Det var nu sjätte veckan jag var hemma med barnen, man blir inte pigg i huvudet kan jag säga... Och oron för varför han inte bara kunde få bli frisk var där hela tiden!!!!!

Alice fyllde ju 4 år den 6 januari, det firade vi med familjen, vi ville inte ha nåt folk springande, så det skulle vi ta när Affe piggnat på sig... Tårta gjorde vi iaf och Affe åt med god aptit:-)

Vi gick dag ut och dag in, jag gick och la mig varje kväll med tanken att imorgon är det bättre... Vaknade varje morgon för att gå ibn och kolla Affe och han var fortfarande hängig... Då kom tanken att: idag också, sen så..... Det höll på så tills sent kvällen den 16 januari, då tyckte jag han började bli blå om läpparna..... Det var den natten vi åkte mot Kristianstad, det var den natten.......

  Avdelning 67 LUND   Affes tavla på BIVA   Kollar tv..   Sover med favoriten Laban, som han fick av oss efter op...   Så här ser det ut!   Glad kille kommen till avdelningen..   Nu är syrran med på plats:-)   Stora julgranen i entren:-)   Dränen borttagen.. Fortfarande lilla slangen på magen kvar!!   Nu ska det bli potatisgratäng:-)   Ska jag sova nu?????   Stå på benen första gången efter op, bäst pappa håller mig!   De pillar på mig ÖVERALLT!!!! Till och med när jag cyklar!   Kel med mamma!   Älsklingar!   Glass e gott!   Nu ska jag kolla teletubbies!   Ute och går med dockan!   Glass igen.. Som patient får man äta hur mycket glass man vill!   Mitt ärr på bröstet...   Frukost i matsalen på avdelningen!   Lek o bus!   Bygga torn....   ...och såklart välta det...   Kollar tv med syrran!   Provar dockkläder...   Familjemys!   Kollar film på Ronald!   Måste ju kolla mammas iphone oxå!  Hemma i Mörrum igen!

Dagen efter operationen vaknade vi och ringde upp till BIVA för att höra hur det gått med Affe under natten.. Allt hade gått toppen och han hade charmat personalen, som vanligt.. Nu låg han och tittade på film, så vi skyndade upp till honom...

Han blev så glad när han såg oss och ropade MAMMA PAPPA rakt ut!!!!

Vi satt hos honom hela förmiddagen och de tog bort sladd efter sladd... Det ända som var kvar till slut var dränet till såret, den var tvungen att sitta till morgondagen, det gillade INTE Affe... Den gjorde ont såklart, det var ingen liten slang...

Vi satt och pratade med personal och Affe ändå fram till 12, de kom och hängde upp julstjärnor i fönstrena, det snackade Affe mycket om...

När kl var 12 fick vi komma upp till avdelningen, kändes konstigt att det gick så snabbt... Hade man varit en vuxen som legat där så hade man väl inte blivit människa på flera veckor...

När vi kommit upp till avdelningen ringde jag hem till farmor och bad henne snällt att köra ner med Alice, nu ville vi ha henne här, och Affe hade frågat efter henne ett antal gånger... De skulle bli så glada att se varann igen!

Så rätt jag hade.. Alice och farmor kom vid 17-tiden och Alice sprang raka vägen in till Affe.. Han blev så lycklig, sken upp som en sol.. Alice drog fram en stol till Affes säng och klättrade upp.. Hon klappade honom på huvudet och sa: Lille Affe, är du sjuk??? Vad är det egentligen med dig???? Sen ville hon att jag skulle gå ut, hon ville ta hand om honom själv:-)

Den kvällen åt vi pizza allihopa på avdelningen, sen stannade Tobbe hos Affe under natten, vi sov på Ronald...

Dagen efter var det dags för Affe att slippa dränet, så bra det kändes.. Då kunde han äntligen börja så smått att pigga till igen, komma upp på benen lite...

Han fick fasta från kl 4 eftersom han skulle sövas när de tog dränet... Eftersom de sedan inte kunde ta emot honom förrän kl 14, fick de ju sätta dropp, för att han skulle få i sig tillräckligt...  så ännu en slang, men den skulle bannemig väck snart!

Tobbe och jag skulle gå med upp till op för sövning, Alice stannade på avdelningen och lekte i lekrummet... Vi fick gå därifrån direkt när han somnat.. Det skulle ta ca en halvtimme, sen fck en av oss komma till uppvaket... Tobbe valde att gå dit, jag och Alice gick till Ronald och fixade mat till kvällen, som vi skulle ta med upp på avdelningen...

Allt hade gått bra och när han vaknade var det första han frågade efter glass:-) Det fick han såklart.....

Efter detta var det en helt annan gosse.... Nu ville han upp och sitta i vagnen, och när vi åt den kvällen vräkte han i sig potatisgratäng:-)

Dagen efter, alltså 3 dagar efter operation, så började Affe vilja upp och röra på sig.. Det gick väldigt stapplande i början, men det blev snabbt bättre.. Man gick dock och höll i honom hela tiden, var ju jätterädd att han skulle ramla... Men nu började han blir sig mer och mer lik, helt otroligt så snabbt det gick!

Det var ju fredag och när jag frågade Affe vad han vill ha till fredagsmys svarade han "färnor" (chipsstjärnor).. Jag körde och handlade lite, sen åt vi pizza, igen... Blev mycket sån mat där nere, enkelt och snabbt.. Tur vi inte var där så länge..

Man träffar ju rätt mycket familjer där på avdelningen och vissa har varit där länge länge länge... Nån väntar på ett nytt hjärta, har legat där i 9 månader och vet inte när, eller OM det kommer nåt nytt hjärta!!! Det är verkligen kämpar på denna avdelningen, både barn och föräldrar.. Både underbart och sorgligt att se... Och på nåt konstigt vis så tycker man synd om alla andra, ändå är man där, för precis samma sak!

Återstående dagar stod enbart för återhämtning och det var precis vad Affe gjorde, återhämtade sig i raketfart!

På söndagen fick vi komma ner hela familjen till Ronald Mc Donald.. Här blev Affe ännu piggare, säkert för att han slapp sjukhusmiljön... Vi hade verkligen en riktig myseftermiddag/kväll på Ronald...

Dagen efter skulle vi bara upp på avdelningen och göra de sista kontrollerna, sen bar det hemåt.... Nu var Affe trött på alla som skulle kolla än det ena än det andra på honom, så han började skrika så fort nån kom i närheten som hade sjukhuskläder... Fullt förståeligt efter vad han gått igenom senaste veckan, och så tålig han ändå varit!!!!

6 dagar efter operationen åkte vi hemåt, härligt........

  Affe kör bil, precis komna till Ronald....   Lika glad trots massa undersökningar och nålstickningar...   Provar cykeln i lekrummet!!!   Lika glad kl 5.30 på väg upp och förbereda för op..   Badat..   Fnittrig gosse på väg till op...   Mamma får info om hur det går till....   Gossen med respirator..   Älsklingen...   Sluppit respirator..  Välling innan sovdags!!!!!

När jag hade lagt på luren efter samtalet med kvinnan i Lund, har för mig att det var den 28/10 2010, så fick jag lite panik, samtidigt som det skulle bli sååå skönt att få det gjort... Mindre än en månad kvar till operation.. Och en vecka innan skulle jag hålla barnen hemma från dagis för att undvika infektioner, de skulle alltså vara på dagis i endast 2 veckor till... Förmodligen blev det inget mer innan jul heller, för Affe måste ju återhämta sig några veckor sedan!

Jag kom ihåg att jag tänkte, men vad bra att det blir vid den tiden, då har han piggnat på sig till jul....

Tiden gick och operationen skulle ske en tisdag... Jag ringde ner och bokade rum på Ronald Mc Donald redan från söndagkvällen, i och med att hela måndagen skulle gå till massa undersökningar och vi skulle vara på röntgen redan vid 8 på morgonen!!!

Vi åkte ner så att vi var nere vid 18 på kvällen.. Alice fick vara hemma hos oss med farmor och farfar.. Jobbigt att lämna henne igen, men kändes bäst så under operationen... Gick allt bra bestämde vi att hon skulle komma ner redan på onsdagen, dagen efter op... Vi har alltid låtit Alice vara med på allt, så hon också fick höra och se allt som hände... Jag vet inte om vi gjorde rätt, eller om det finns nåt som är fel och rätt, men för oss har det känts bra...

När vi kom ner på söndagskvällen åkte vi och handlade så vi kunde fylla på lite i kyl och frys på Ronald.. Sen mös vi bara på hela kvällen...

Morgonen efter var en massa undersökningar och en massa info från alla håll och kanter... De gjorde bla ett infektionstest på Affe och det visade sig att han hade ett uns av infektion i kroppen.. Det skulle göras ett nytt sånt test på morgonen efter, och hade det höjts då fick vi åka hem utan op, suckigt! Men förmodligen var det förkylningen han hade haft som satt kvar lite i kroppen!

Det gjordes röntgen, blodprover, ultraljud, prat med narkos, kirurg, kardiolog, sjukgymnast... Vi hade en del att göra så att säga och Affe skötte sig exemplariskt hela dan... Alla var väldigt förvånade att han var så pigg som han var...

När vi pratade med kirurgen, Sune, som skulle göra operationen så kund vi inte låta bli att fråga hur de gör när de öppnar bröstkorgen på ett barn... Jävligt dum fråga i det läget kan jag säga!!!! Han sa: Ja, när de är riktigt små räcker det att klippa upp, för de är så mjuka.. Men i Alfreds fall använder jag sågen... JAHAPP.. Det gjorde ont i hela mig när han berättade om det... Men för honom var det ju en sak han gjorde var och varannan dag... Han berättade och visade klämman han skulle sätta in på Alfred.. En klämma som skulle spännas efter hand, för att han skulle kunna träna upp den kammaren som var för slö.. Spänna klämman kunde man göra utifrån med nån manick de hade, fast det var tvunget att det skulle göras i Lund.. Det var bara 2 st i Sverige som hade utbildning att göra det...

Narkos berättade lite om hur det skulle gå till med sövningen och att det bara var en av oss som kunde följa med på sövningen..

Sjukgymnasten berättade att det var viktigt att Affe kom igång efteråt och att man inte skulle hindra honom från att gå upp om han ville det, även om det var kort efter operationen.. Sen var det massa annan info om allt runtomkring...

Jag tror kl var 19 på kvällen innan allt var färdigt.. Då traskade vi tillbaka till Ronald, åt middag, badade Affe med de speciella medlen, sen försökte vi sova... Kl 06 morgonen efter skulle vi befinna oss på avdelningen!!!'

På natten sov jag oroligt, låg och funderade en massa.. Satte mig upp i sängen och bara tittade på min älskade gosse, som låg och sov så gott, helt ovetandes om vad morgondagen hade att vänta... Mitt lilla hjärta, så fin han var!

Det blev morgon, vi tog på oss och traskade upp till avdelningen.. Infektionstestet såg ok ut, så det skulle bli op.. Vi badade honom igen, sen inväntade vi sövning och op... Affe lekte i lekrummet som vanligt... Jag minns hur Tobbe och jag satt i soffan i lekrummet och höll om varann och tittade på gossen som lekte så glatt... Så började jag gråta.. Samtidigt vill man ju inte visa Affe att man är lessen... Varför ska de göra nåt med detta friska barn, för det var precis så han såg ut, fullt frisk... Måtte han vara samma person efter op... Vi kramades alla tre...

Nu var det dags att lägga honom i en säng som skulle rullas upp till op.. Han fick lite lugnande medicin innan vi åkte upp, den gjorde honom fnittrig, han låg och fnittrade åt allt!!!! När vi kom upp bestämde vi att det var jag som skulle gå in med honom.. Jag fick ta på mig skyddsrock och skyddsmössa.. Sen fick jag bära honom in till det förberedande rummet, där han skulle sövas.. Fick berättat för mig att direkt när han somnar så måste du gå...

Det var många sköterskor som höll på med honom.. Affe och jag pratade.. Vi pratade om vilka roliga mössor alla hade... Jag höll honom i handen ändå tills han somnade och sen fick jag gå därifrån... Gissa om det gjorde ont i mig.. Bara lämna gossen där, och så tänkte jag på den förbannade sågen... Då brast det för mig igen... Jag mötte upp Tobbe, vi körde ut en runda, sen tillbaka till Ronald och åt frukost.... Operationen skulle ta ca 3 timmar och jag lämnade honom vid 9 och prick 12 ringer Sune och säger att allt har gått bra och att han finns på intensiven inom kort!!!!!

Vi gick upp på intensiven och fick se vår gosse... Denna gången kändes det inte så farligt att komma dit.. Och han såg inte alls så blek ut som jag förväntat mig... Han sov så gott...

De bestämde sig för att ta respiratorn inom ett par timmar, så vi valde att stanna hos honom åtminstone tills den var borta... När de tog väck den vaknade han till och skrek.. Jag hoppade upp och ställde mig vid hans sida, han tittade upp på mig och så sa han: Mamma, ajaj.... Det är en sån fruktansvärd känsla.. Han ligger här och har ont och jag kan inte göra nånting.. Man är så maktlös och det gör så ont....

De gav honom lite sömnmedicin sen somnade han gott, då passade vi på att gå och äta middag... När vi kom tillbaka var han vaken.. När vi öppnade dörren till rummet där han låg tittade han mot oss och ropade ynkligt: mamma, pappa... Vi satte oss bredvid honom, han ville ha vatten, sen välling... Han pratade som bara den om lamporna, klockorna och så frågade han efter Alice.. Alice kommer imorgon viskade jag till honom.. Innan vi gick sjöng vi tillsammans alla tre blinka lilla stjärna... Sen fick han välling och somnade för natten.....