Det var den 21 februari 2011, Affe var 9 dagar gammal, och vi kände att nåt inte stämde..Han andades lite konstigt, lite häftigt, och drog in under revbenen vid varje andetag... Jag började söka lite på internet, vilket är helt värdelöst i vissa fall! Man har ju alla möjliga konstiga sjukdomar om man börjar läsa där..

Vi bestämde att vi skulle ringa 1177, vilket jag också gjorde. De frågade om feber och allt möjligt, men han hade ju inget förutom andningen.. Eftersom klockan var ca 21.40 och de stängde 22.00 tyckte ju hon att vi kunde vänta komma in till dagen efter, vilket inte alls jag tyckte, så jag sa att vi kommer på en gång!!!

Det var melodifestival på tv minns jag, och när jag stängde av var det Sarah Dawn Finer som sjöng..

Hur som helst, upp med Alice ur sängen och in med alla i bilen, sen körde vi mot Karlshamn.. Det var inga glada miner att vi kom dit såhär precis innan de skulle gå hem. Jag blev lite irriterad och sa att det faktiskt gällde mitt barn och att jag var orolig, jag kom ju inte dit för att det var roligt precis..

Det kom en läkare och lyssnade på Alfred sen sa han: Den här pojken är frisk, hade jag varit det minsta orolig så hade jag skickat iväg er med en gång.. Möjligtvis är han lite täppt i näsan så ni kan ge honom lite näsdroppar... Måtte jag ALDRIG mera få stöta på den läkaren....

Som mamma tror jag man känner väldigt väl att något inte stämmer, så jag gav mig inte.. Hade det varit mitt första barn kanske jag hade tagit den infon, gått hem och sett glad ut, och några dagar senare inte haft någon bebis mera...

Det blev iaf tisdag, tre dagar senare och barnläkaren Anders Blomé var på BVC, så vi fick en tid till honom. Har för mig att det var klockan 15.. Tobbe tog Affe i vagnen och gick dit, jag la Alice för middagssovning och satte mig framför datorn en stund och chattade med en vän..

Det tog några minuter sen ringde min mobil, det var Tobbe, herregud, det där gick snabbt tänkte jag... Slet till mig telefonen och blir alldeles stel när Tobbe säger att vi måste åka bort till Karlskrona, det var nåt med hjärtat... Men sen tänkte jag ändå att Karlskrona, det är ju inte så farligt, de kanske bara hört ett blåsljud, och det är det ju många barn som föds med och som växer igen..

Jag börjar göra mig redo för färd då telefonen ringer igen.. VI MÅSTE ÅKA TILL LUND OCH DET MED AMBULANS!!!!!! Då rasade hela min värld, det får inte vara sant, vi som var så lyckliga nu.... Jag ringde runt efter barnvakt till Alice men utan resultat, hon sov ju middag och hade ingen aning vad som hände.. Min svåger Andreas kom till slut och vi kunde åka iväg, utan att säga hej då till Alice, utan telefon utan kläder, ingenting fick jag för mig att ta med.....

Vi körde bilen in till akuten i Karlshamn, det skulle sättas någon nål innan vi kunde åka, om det behövdes medicin i ambulansen.. En av oss fick åka med i ambulansen, så det gjorde jag... Två män och en kvinna följde med mig i ambulansen, jag fick sitta där framme med han som körde... Vi skulle inom Kristianstad också och hämta någon medicin, det gick snabbt dit kan jag säga.. Tror det tog 15-20 min!!!! Tobbe kom efter i bil, men eftersom han inte var kapabel själv till att köra så körde Andreas honom..

När vi kom till Kristianstad  så bestämde de att en hjärtläkare där skulle kolla Affe innan vi åkte vidare. Det var då jag för första gången träffade vår underbara Jan Bergils, jag blev lugn redan då i hans sällskap!!! Han gjorde ultraljud på Affe och förklarade för mig då vad han hade för hjärtfel.. Fattade jag nåt??? Nej, jag var helt lost och lyssnade nog knappt.. Jan säger till mig än idag att jag var så "cool" när jag satt där.. Grejen var nog att jag bara var helt borta, chockad.. Jag satte mig lugnt och ammade Alfred innan vi åkte vidare.. Ambulanspersonalen var helt underbar och de gick inte från min sida i en sekund.. Var det nån som skulle hämta ett glas vatten ropade han till sig den andra för att vara hos mig, underbar personal!

Vi åkte vidare i ambulansen och Tobbe i bilen efter med Andreas.. När vi kom fram till Lund och detta gigantiska sjukhus gick vi labyrinter från ambulansen i källaren för att komma upp till avd 67 för hjärtsjuka barn.. Där togs prover och vi blev inlagda, klockan var rätt mycket, så mer skulle hända dagen efter.. De kopplade upp honom så att de kunde se hans tillstånd utifrån personalrummet sen blev vi lämnade ifred... Vi visste inget. Hur illa var det, hur länge ska vi stanna, vi visste ingenting... Den kvällen somnade jag väldigt ledsen och besviken, dessutom saknade jag Alice.....

Att leva i nuet... Så många som säger att man ska leva i nuet.. Ändå stressar vi runt, jobbar häcken av oss för att kunna "leva". Lämna, hämta på dagis, matlagning, städning, listan kan göras lång... Ett stressigt samhälle vi lever i, vi borde lära oss att leva mer i nuet!

Jag har lärt mig, åtminstone litegrann, vad som egentligen är värt nåt i livet! Att man har hälsa, en familj som älskar en och som man älskar!

Varför ska man ha det så fint?? Finaste huset, snyggaste och dyraste inredningen, alltid renstädat, de perfekta märkeskläderna, den finaste bilen, ut och resa ett par ggr varje år och så vidare... Är det vad som betyder nåt egentligen??? Att passa in i det så kallade samhället och vara rädd för vad andra ska tycka????

För mig betyder hälsa och kärlek allra mest. Att de man har närmast sig mår bra och har det bra! Såklart är det så, säger de flesta, ändå fortsätter de i samma spår!

När vi den 12 februari 2009 får en helt underbart bedårande liten gosse, 4265gram och 55cm, var jag så otroligt lycklig! Förlossningen gick smärtsamt och smidigt och Alice fick den efterlängtade "Lilleboren" som hon väntat på! Alice var då 2 år och 1 månad!

Vi åkte hem från BB med vad vi trodde, en fullt frisk bebis. Allt var frid och fröjd, vi var så lyckliga!! Jag minns just en gång under de första dagarna vi var hemma, hur jag sa till Tobbe: Vad vi är lyckliga nu, vi har varann, en underbar liten prinsessa och en underbar liten prins!!!! Kommer nåt att gå emot oss snart??? Jag skulle bara veta hur rätt jag hade i de orden!!!!

Folk pratar ofta om ödet, finns det nåt öde och vem är det då som bestämmer över det??? Kan någon verkligen bestämma nåt så dumt att ett barn inte ska få finnas mera???? Ett oskyldigt litet barn som är lycklig för varje dag han får på jorden!! Jag har väldigt svårt att tänka mig det, när det finns folk som ställer till med de mest hemska saker....

Många gånger har jag frågat mig själv, är det något jag gjort, som jag blir straffad för??? Men vad kan jag har gjort som är så hemskt och varför drabbades i så fall min fina son för det, för han har verkligen inte gjort en fluga förnär, men det har väl inte jag heller????? Jag har ju dåligt samvete i flera veckor om jag råkar få med mig ett äpple från konsum som jag glömt betala...

När vi första gången var i Lund när Affe var bebis, sa en läkare3 till oss: De sjuka barnen väljer sina föräldrar, de starka föräldrarna som orkar ta sig igenom nåt sånt här. Jaha, där fick man för att man fösöker vara en stark person.. Men jag är glad att jag är det, eller är jag det egentligen???? Jag Tobbe och Alice har tagit oss igenom ett rent helvete och vi har vuxit ihop som en familj, men det kunde lika gärna varit tvärtom... Vi har haft tur!!! Dessutom är det inte över än, det kommer aldrig att gå över, även om det bleknar en aning med tiden... Men saknaden, den är ALLTID där och den är GRYM!!!!!!

Ja, nu har jag äntligen blivit färdig att börja skriva om livet med Affe... Mycket för min egen skull, för att minnas, men också för barnens skull, för att de själva ska kunna läsa om denna resa när de blir äldre och alla deras frågor förmodligen kommer!!!!

Jag kommer att skriva från olika vinklar efterhand som de ploppar upp i huvudet, det känns enklast så!!!!!

Hoppas ni ska tycka att mina små berättelser är intressanta och givande att läsa!!!!

Är det något ni undrar över så bara fråga på, det kan vara bra och nyttigt för mig också, kanske saker som man undrar över när man är utanför en sån här story!!!!

KRAM