När jag hade lagt på luren efter samtalet med kvinnan i Lund, har för mig att det var den 28/10 2010, så fick jag lite panik, samtidigt som det skulle bli sååå skönt att få det gjort... Mindre än en månad kvar till operation.. Och en vecka innan skulle jag hålla barnen hemma från dagis för att undvika infektioner, de skulle alltså vara på dagis i endast 2 veckor till... Förmodligen blev det inget mer innan jul heller, för Affe måste ju återhämta sig några veckor sedan!

Jag kom ihåg att jag tänkte, men vad bra att det blir vid den tiden, då har han piggnat på sig till jul....

Tiden gick och operationen skulle ske en tisdag... Jag ringde ner och bokade rum på Ronald Mc Donald redan från söndagkvällen, i och med att hela måndagen skulle gå till massa undersökningar och vi skulle vara på röntgen redan vid 8 på morgonen!!!

Vi åkte ner så att vi var nere vid 18 på kvällen.. Alice fick vara hemma hos oss med farmor och farfar.. Jobbigt att lämna henne igen, men kändes bäst så under operationen... Gick allt bra bestämde vi att hon skulle komma ner redan på onsdagen, dagen efter op... Vi har alltid låtit Alice vara med på allt, så hon också fick höra och se allt som hände... Jag vet inte om vi gjorde rätt, eller om det finns nåt som är fel och rätt, men för oss har det känts bra...

När vi kom ner på söndagskvällen åkte vi och handlade så vi kunde fylla på lite i kyl och frys på Ronald.. Sen mös vi bara på hela kvällen...

Morgonen efter var en massa undersökningar och en massa info från alla håll och kanter... De gjorde bla ett infektionstest på Affe och det visade sig att han hade ett uns av infektion i kroppen.. Det skulle göras ett nytt sånt test på morgonen efter, och hade det höjts då fick vi åka hem utan op, suckigt! Men förmodligen var det förkylningen han hade haft som satt kvar lite i kroppen!

Det gjordes röntgen, blodprover, ultraljud, prat med narkos, kirurg, kardiolog, sjukgymnast... Vi hade en del att göra så att säga och Affe skötte sig exemplariskt hela dan... Alla var väldigt förvånade att han var så pigg som han var...

När vi pratade med kirurgen, Sune, som skulle göra operationen så kund vi inte låta bli att fråga hur de gör när de öppnar bröstkorgen på ett barn... Jävligt dum fråga i det läget kan jag säga!!!! Han sa: Ja, när de är riktigt små räcker det att klippa upp, för de är så mjuka.. Men i Alfreds fall använder jag sågen... JAHAPP.. Det gjorde ont i hela mig när han berättade om det... Men för honom var det ju en sak han gjorde var och varannan dag... Han berättade och visade klämman han skulle sätta in på Alfred.. En klämma som skulle spännas efter hand, för att han skulle kunna träna upp den kammaren som var för slö.. Spänna klämman kunde man göra utifrån med nån manick de hade, fast det var tvunget att det skulle göras i Lund.. Det var bara 2 st i Sverige som hade utbildning att göra det...

Narkos berättade lite om hur det skulle gå till med sövningen och att det bara var en av oss som kunde följa med på sövningen..

Sjukgymnasten berättade att det var viktigt att Affe kom igång efteråt och att man inte skulle hindra honom från att gå upp om han ville det, även om det var kort efter operationen.. Sen var det massa annan info om allt runtomkring...

Jag tror kl var 19 på kvällen innan allt var färdigt.. Då traskade vi tillbaka till Ronald, åt middag, badade Affe med de speciella medlen, sen försökte vi sova... Kl 06 morgonen efter skulle vi befinna oss på avdelningen!!!'

På natten sov jag oroligt, låg och funderade en massa.. Satte mig upp i sängen och bara tittade på min älskade gosse, som låg och sov så gott, helt ovetandes om vad morgondagen hade att vänta... Mitt lilla hjärta, så fin han var!

Det blev morgon, vi tog på oss och traskade upp till avdelningen.. Infektionstestet såg ok ut, så det skulle bli op.. Vi badade honom igen, sen inväntade vi sövning och op... Affe lekte i lekrummet som vanligt... Jag minns hur Tobbe och jag satt i soffan i lekrummet och höll om varann och tittade på gossen som lekte så glatt... Så började jag gråta.. Samtidigt vill man ju inte visa Affe att man är lessen... Varför ska de göra nåt med detta friska barn, för det var precis så han såg ut, fullt frisk... Måtte han vara samma person efter op... Vi kramades alla tre...

Nu var det dags att lägga honom i en säng som skulle rullas upp till op.. Han fick lite lugnande medicin innan vi åkte upp, den gjorde honom fnittrig, han låg och fnittrade åt allt!!!! När vi kom upp bestämde vi att det var jag som skulle gå in med honom.. Jag fick ta på mig skyddsrock och skyddsmössa.. Sen fick jag bära honom in till det förberedande rummet, där han skulle sövas.. Fick berättat för mig att direkt när han somnar så måste du gå...

Det var många sköterskor som höll på med honom.. Affe och jag pratade.. Vi pratade om vilka roliga mössor alla hade... Jag höll honom i handen ändå tills han somnade och sen fick jag gå därifrån... Gissa om det gjorde ont i mig.. Bara lämna gossen där, och så tänkte jag på den förbannade sågen... Då brast det för mig igen... Jag mötte upp Tobbe, vi körde ut en runda, sen tillbaka till Ronald och åt frukost.... Operationen skulle ta ca 3 timmar och jag lämnade honom vid 9 och prick 12 ringer Sune och säger att allt har gått bra och att han finns på intensiven inom kort!!!!!

Vi gick upp på intensiven och fick se vår gosse... Denna gången kändes det inte så farligt att komma dit.. Och han såg inte alls så blek ut som jag förväntat mig... Han sov så gott...

De bestämde sig för att ta respiratorn inom ett par timmar, så vi valde att stanna hos honom åtminstone tills den var borta... När de tog väck den vaknade han till och skrek.. Jag hoppade upp och ställde mig vid hans sida, han tittade upp på mig och så sa han: Mamma, ajaj.... Det är en sån fruktansvärd känsla.. Han ligger här och har ont och jag kan inte göra nånting.. Man är så maktlös och det gör så ont....

De gav honom lite sömnmedicin sen somnade han gott, då passade vi på att gå och äta middag... När vi kom tillbaka var han vaken.. När vi öppnade dörren till rummet där han låg tittade han mot oss och ropade ynkligt: mamma, pappa... Vi satte oss bredvid honom, han ville ha vatten, sen välling... Han pratade som bara den om lamporna, klockorna och så frågade han efter Alice.. Alice kommer imorgon viskade jag till honom.. Innan vi gick sjöng vi tillsammans alla tre blinka lilla stjärna... Sen fick han välling och somnade för natten.....

 

Marina

20 oktober 2011 11:09

många kramar till dig Ellan, det går inte med ord att beskriva din sorg men det är nog bra för dig att bearbeta din sorg genom att skriva av dig! Tänker mycket på hur Alice tar detta?
Styrkekramar från din gamla vän Murran

Ellinor Bäckström

20 oktober 2011 11:16

Tack Murran:-)
Alice hon tar det mest naturligt, hon är väl i den åldern... Men visst säger hon att hon saknar honom, just det där att hon alltid hade nån att leka med.... Vi försöker prata mycket om Affe och kolla bilder varje dag, för att hon ska bevara minnet av honom och komma ihåg så mycket som möjligt... KRAM

 

tilla

21 oktober 2011 02:28

va skönt att du skriver vännen. kom ihåg att vi pratades vi över msn efter jul någon gång och att vi skulle ses och fika. ut o gå och bara umgås när allt var över, när affe blivit lite piggare. tyvärr blev han aldrig de och allt blev aldrig som förut, vi träffades på hans begravning istället. så himla fel allt blev och sen dess så har vi tyvärr glidit ifrån varandra. men vi saknar er, jag sakna dig och hela din goa familj! Jag tänker ofta på er och när du orkar så finns jag här, finna Ellinor *kramar om*

Ellinor Bäckström

21 oktober 2011 08:49

Älskade vän, jag minns oxå när vi pratades vid runt jul.. Jag bara gick och väntade på att gossen skulle bli bättre, men så blev det så fel, precis som du skriver... Vi saknar er oxå.. Meningen är inte att glida ifrån varann, jag hoppas vi kan ses snart!!! Ni får komma förbi nån dag, ni är välkomna!!!! KRAM

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jaha, nu har det gått ett tag sedan jag skrev sist.. Vi har passerat 1-årsdagen för Affes bortgång och även hans 3-årsdag!!!!! Hans 3-årsdag ja... Vi har i familjen sagt att vi ska ha en riktig familjedag varje år på Affes födelsedag, där vi hittar...

Idag kom då reportaget i BLT, tycker det blev jättebra och Viktoria som gjorde det fick med det viktigaste... Sen kan ni ju läsa här oxå, trevligt med massa besökare tycker jag!!!!! <3 Och skriv gärna en liten kommentar, alltid trevligt!   Vad...

Vi bokade alltså tid med ett Medium, för att vi hört diverse saker i huset, absolut inget läskigt, mest nyfikna på vad det var!!!! Ingen av oss har väl egentligen trott så mycket på sånt här, men ska säga att efter Affes bortgång vill man tro en mass...

Ja tänk, det är snart ett helt år sedan han lämnade oss... Tiden har gått så snabbt... Ena sekunden känns det som om det var igår han var här och andra så känns det som om det var evigheter sedan... Hur som helst så saknar man honom mer än någons...

Ja, hur har Alice varit i det hela.. Vad har hon sagt, gjort och betett sig i olika situationer... Hur gör man som storasyster när sånt här händer och hur tänker man?????? Vi har alltid försökt vara så lyhörda vi bara kan när det gäller Alice funderi...