Att leva i nuet... Så många som säger att man ska leva i nuet.. Ändå stressar vi runt, jobbar häcken av oss för att kunna "leva". Lämna, hämta på dagis, matlagning, städning, listan kan göras lång... Ett stressigt samhälle vi lever i, vi borde lära oss att leva mer i nuet!

Jag har lärt mig, åtminstone litegrann, vad som egentligen är värt nåt i livet! Att man har hälsa, en familj som älskar en och som man älskar!

Varför ska man ha det så fint?? Finaste huset, snyggaste och dyraste inredningen, alltid renstädat, de perfekta märkeskläderna, den finaste bilen, ut och resa ett par ggr varje år och så vidare... Är det vad som betyder nåt egentligen??? Att passa in i det så kallade samhället och vara rädd för vad andra ska tycka????

För mig betyder hälsa och kärlek allra mest. Att de man har närmast sig mår bra och har det bra! Såklart är det så, säger de flesta, ändå fortsätter de i samma spår!

När vi den 12 februari 2009 får en helt underbart bedårande liten gosse, 4265gram och 55cm, var jag så otroligt lycklig! Förlossningen gick smärtsamt och smidigt och Alice fick den efterlängtade "Lilleboren" som hon väntat på! Alice var då 2 år och 1 månad!

Vi åkte hem från BB med vad vi trodde, en fullt frisk bebis. Allt var frid och fröjd, vi var så lyckliga!! Jag minns just en gång under de första dagarna vi var hemma, hur jag sa till Tobbe: Vad vi är lyckliga nu, vi har varann, en underbar liten prinsessa och en underbar liten prins!!!! Kommer nåt att gå emot oss snart??? Jag skulle bara veta hur rätt jag hade i de orden!!!!

Folk pratar ofta om ödet, finns det nåt öde och vem är det då som bestämmer över det??? Kan någon verkligen bestämma nåt så dumt att ett barn inte ska få finnas mera???? Ett oskyldigt litet barn som är lycklig för varje dag han får på jorden!! Jag har väldigt svårt att tänka mig det, när det finns folk som ställer till med de mest hemska saker....

Många gånger har jag frågat mig själv, är det något jag gjort, som jag blir straffad för??? Men vad kan jag har gjort som är så hemskt och varför drabbades i så fall min fina son för det, för han har verkligen inte gjort en fluga förnär, men det har väl inte jag heller????? Jag har ju dåligt samvete i flera veckor om jag råkar få med mig ett äpple från konsum som jag glömt betala...

När vi första gången var i Lund när Affe var bebis, sa en läkare3 till oss: De sjuka barnen väljer sina föräldrar, de starka föräldrarna som orkar ta sig igenom nåt sånt här. Jaha, där fick man för att man fösöker vara en stark person.. Men jag är glad att jag är det, eller är jag det egentligen???? Jag Tobbe och Alice har tagit oss igenom ett rent helvete och vi har vuxit ihop som en familj, men det kunde lika gärna varit tvärtom... Vi har haft tur!!! Dessutom är det inte över än, det kommer aldrig att gå över, även om det bleknar en aning med tiden... Men saknaden, den är ALLTID där och den är GRYM!!!!!!

 

MALINSÖRMLIND.se

11 oktober 2011 16:39

Jag beundrar dig och din styrka. Du är helt makalös min vän!
Kommer absolut att följa dig!

http://malinsormlind.se/blogg

Ellinor Bäckström

11 oktober 2011 21:15

DU är oxå makalös Malin!!!!! Kul om du fortsätter titta in!!!!!
KRAM

 

Humlan

11 oktober 2011 19:55

Jag vet vad och hur du känner och tänker...bra att du kan skriva och dela med dig.
Varma kramar till er!!

Ellinor Bäckström

11 oktober 2011 21:15

Ja, det är samtidigt rätt skönt att skriva av sig och minnas tillbaka lite... Nyttigt!!!! Du som har skrivit en mycket bra bok, är avis på dig, men jag få göra mitt bästa ändå :-)
KRAM

 

Fabian

12 oktober 2011 12:37

Det är så orättvist, precis som du skriver, att sånt här ska få hända någon. Jag tänker på er alla jätteofta och det är omöjligt att sätta sej in i situationen om man inte varit där själv. Det viktigaste tror jag är att minnas, tänka på alla de stunder man haft. Affe väntar på er, någonstans där det är lättare för honom att vara. Han finns med er vad ni än gör! Jag kommer fortsätta läsa det du skriver. Återigen: Ni finns i tankarna!

Ellinor Bäckström

12 oktober 2011 13:50

Tack Fabian för dina ord! KRAM

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jaha, nu har det gått ett tag sedan jag skrev sist.. Vi har passerat 1-årsdagen för Affes bortgång och även hans 3-årsdag!!!!! Hans 3-årsdag ja... Vi har i familjen sagt att vi ska ha en riktig familjedag varje år på Affes födelsedag, där vi hittar...

Idag kom då reportaget i BLT, tycker det blev jättebra och Viktoria som gjorde det fick med det viktigaste... Sen kan ni ju läsa här oxå, trevligt med massa besökare tycker jag!!!!! <3 Och skriv gärna en liten kommentar, alltid trevligt!   Vad...

Vi bokade alltså tid med ett Medium, för att vi hört diverse saker i huset, absolut inget läskigt, mest nyfikna på vad det var!!!! Ingen av oss har väl egentligen trott så mycket på sånt här, men ska säga att efter Affes bortgång vill man tro en mass...

Ja tänk, det är snart ett helt år sedan han lämnade oss... Tiden har gått så snabbt... Ena sekunden känns det som om det var igår han var här och andra så känns det som om det var evigheter sedan... Hur som helst så saknar man honom mer än någons...

Ja, hur har Alice varit i det hela.. Vad har hon sagt, gjort och betett sig i olika situationer... Hur gör man som storasyster när sånt här händer och hur tänker man?????? Vi har alltid försökt vara så lyhörda vi bara kan när det gäller Alice funderi...