Det var den 21 februari 2011, Affe var 9 dagar gammal, och vi kände att nåt inte stämde..Han andades lite konstigt, lite häftigt, och drog in under revbenen vid varje andetag... Jag började söka lite på internet, vilket är helt värdelöst i vissa fall! Man har ju alla möjliga konstiga sjukdomar om man börjar läsa där..

Vi bestämde att vi skulle ringa 1177, vilket jag också gjorde. De frågade om feber och allt möjligt, men han hade ju inget förutom andningen.. Eftersom klockan var ca 21.40 och de stängde 22.00 tyckte ju hon att vi kunde vänta komma in till dagen efter, vilket inte alls jag tyckte, så jag sa att vi kommer på en gång!!!

Det var melodifestival på tv minns jag, och när jag stängde av var det Sarah Dawn Finer som sjöng..

Hur som helst, upp med Alice ur sängen och in med alla i bilen, sen körde vi mot Karlshamn.. Det var inga glada miner att vi kom dit såhär precis innan de skulle gå hem. Jag blev lite irriterad och sa att det faktiskt gällde mitt barn och att jag var orolig, jag kom ju inte dit för att det var roligt precis..

Det kom en läkare och lyssnade på Alfred sen sa han: Den här pojken är frisk, hade jag varit det minsta orolig så hade jag skickat iväg er med en gång.. Möjligtvis är han lite täppt i näsan så ni kan ge honom lite näsdroppar... Måtte jag ALDRIG mera få stöta på den läkaren....

Som mamma tror jag man känner väldigt väl att något inte stämmer, så jag gav mig inte.. Hade det varit mitt första barn kanske jag hade tagit den infon, gått hem och sett glad ut, och några dagar senare inte haft någon bebis mera...

Det blev iaf tisdag, tre dagar senare och barnläkaren Anders Blomé var på BVC, så vi fick en tid till honom. Har för mig att det var klockan 15.. Tobbe tog Affe i vagnen och gick dit, jag la Alice för middagssovning och satte mig framför datorn en stund och chattade med en vän..

Det tog några minuter sen ringde min mobil, det var Tobbe, herregud, det där gick snabbt tänkte jag... Slet till mig telefonen och blir alldeles stel när Tobbe säger att vi måste åka bort till Karlskrona, det var nåt med hjärtat... Men sen tänkte jag ändå att Karlskrona, det är ju inte så farligt, de kanske bara hört ett blåsljud, och det är det ju många barn som föds med och som växer igen..

Jag börjar göra mig redo för färd då telefonen ringer igen.. VI MÅSTE ÅKA TILL LUND OCH DET MED AMBULANS!!!!!! Då rasade hela min värld, det får inte vara sant, vi som var så lyckliga nu.... Jag ringde runt efter barnvakt till Alice men utan resultat, hon sov ju middag och hade ingen aning vad som hände.. Min svåger Andreas kom till slut och vi kunde åka iväg, utan att säga hej då till Alice, utan telefon utan kläder, ingenting fick jag för mig att ta med.....

Vi körde bilen in till akuten i Karlshamn, det skulle sättas någon nål innan vi kunde åka, om det behövdes medicin i ambulansen.. En av oss fick åka med i ambulansen, så det gjorde jag... Två män och en kvinna följde med mig i ambulansen, jag fick sitta där framme med han som körde... Vi skulle inom Kristianstad också och hämta någon medicin, det gick snabbt dit kan jag säga.. Tror det tog 15-20 min!!!! Tobbe kom efter i bil, men eftersom han inte var kapabel själv till att köra så körde Andreas honom..

När vi kom till Kristianstad  så bestämde de att en hjärtläkare där skulle kolla Affe innan vi åkte vidare. Det var då jag för första gången träffade vår underbara Jan Bergils, jag blev lugn redan då i hans sällskap!!! Han gjorde ultraljud på Affe och förklarade för mig då vad han hade för hjärtfel.. Fattade jag nåt??? Nej, jag var helt lost och lyssnade nog knappt.. Jan säger till mig än idag att jag var så "cool" när jag satt där.. Grejen var nog att jag bara var helt borta, chockad.. Jag satte mig lugnt och ammade Alfred innan vi åkte vidare.. Ambulanspersonalen var helt underbar och de gick inte från min sida i en sekund.. Var det nån som skulle hämta ett glas vatten ropade han till sig den andra för att vara hos mig, underbar personal!

Vi åkte vidare i ambulansen och Tobbe i bilen efter med Andreas.. När vi kom fram till Lund och detta gigantiska sjukhus gick vi labyrinter från ambulansen i källaren för att komma upp till avd 67 för hjärtsjuka barn.. Där togs prover och vi blev inlagda, klockan var rätt mycket, så mer skulle hända dagen efter.. De kopplade upp honom så att de kunde se hans tillstånd utifrån personalrummet sen blev vi lämnade ifred... Vi visste inget. Hur illa var det, hur länge ska vi stanna, vi visste ingenting... Den kvällen somnade jag väldigt ledsen och besviken, dessutom saknade jag Alice.....

 

Linda

12 oktober 2011 10:20

Åh, jag blir så arg så jag kokar när jag läser om läkaren som skickade hem er med diagnosen "nästäppa". Herregud! Vilken inkompetens och nonchalans. Jag tror också att föräldrar i de allra flesta fall känner sina barn bäst och därmed vet när något är fel.... Kram, kram

Ellinor Bäckström

12 oktober 2011 11:38

Nu hade vi tur att vi kom in i tid ändå, hade det hänt nåt med Alfred hemma hade han fått en rejäl knäpp på näsan, men jag orkade ärligt talat inte göra nåt åt det just då.....

 

Lauris

13 oktober 2011 16:56

såå bra skrivet o sorgligt... kommer ihåg den dagen Tobbe tog med honom till bvc o ni allt hände så fort... Visst var de du o jag som chattade o plötsligt så bara försvann du utan ett ord...? Tårar i ögonen här. Astrid frågade en massa o sa till mig: Mamma var inte ledsen för Affe..du har ju oss... o du har ju Alice...du har ju alla utan Affe... <3 Goa barnen... Massa kramar till dig, vännen <3

Ellinor Bäckström

13 oktober 2011 18:01

Visst var det vi som pratade, men hann inte säga nåt till dig innan jag försvann... Och sen fick jag ju inte telefonen med så tog ju tid innan jag kunde höra av mig!! Goa Astrid, krama ungarna från mig!!!!!! KRAM

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jaha, nu har det gått ett tag sedan jag skrev sist.. Vi har passerat 1-årsdagen för Affes bortgång och även hans 3-årsdag!!!!! Hans 3-årsdag ja... Vi har i familjen sagt att vi ska ha en riktig familjedag varje år på Affes födelsedag, där vi hittar...

Idag kom då reportaget i BLT, tycker det blev jättebra och Viktoria som gjorde det fick med det viktigaste... Sen kan ni ju läsa här oxå, trevligt med massa besökare tycker jag!!!!! <3 Och skriv gärna en liten kommentar, alltid trevligt!   Vad...

Vi bokade alltså tid med ett Medium, för att vi hört diverse saker i huset, absolut inget läskigt, mest nyfikna på vad det var!!!! Ingen av oss har väl egentligen trott så mycket på sånt här, men ska säga att efter Affes bortgång vill man tro en mass...

Ja tänk, det är snart ett helt år sedan han lämnade oss... Tiden har gått så snabbt... Ena sekunden känns det som om det var igår han var här och andra så känns det som om det var evigheter sedan... Hur som helst så saknar man honom mer än någons...

Ja, hur har Alice varit i det hela.. Vad har hon sagt, gjort och betett sig i olika situationer... Hur gör man som storasyster när sånt här händer och hur tänker man?????? Vi har alltid försökt vara så lyhörda vi bara kan när det gäller Alice funderi...