Att leva i nuet... Så många som säger att man ska leva i nuet.. Ändå stressar vi runt, jobbar häcken av oss för att kunna "leva". Lämna, hämta på dagis, matlagning, städning, listan kan göras lång... Ett stressigt samhälle vi lever i, vi borde lära oss att leva mer i nuet!

Jag har lärt mig, åtminstone litegrann, vad som egentligen är värt nåt i livet! Att man har hälsa, en familj som älskar en och som man älskar!

Varför ska man ha det så fint?? Finaste huset, snyggaste och dyraste inredningen, alltid renstädat, de perfekta märkeskläderna, den finaste bilen, ut och resa ett par ggr varje år och så vidare... Är det vad som betyder nåt egentligen??? Att passa in i det så kallade samhället och vara rädd för vad andra ska tycka????

För mig betyder hälsa och kärlek allra mest. Att de man har närmast sig mår bra och har det bra! Såklart är det så, säger de flesta, ändå fortsätter de i samma spår!

När vi den 12 februari 2009 får en helt underbart bedårande liten gosse, 4265gram och 55cm, var jag så otroligt lycklig! Förlossningen gick smärtsamt och smidigt och Alice fick den efterlängtade "Lilleboren" som hon väntat på! Alice var då 2 år och 1 månad!

Vi åkte hem från BB med vad vi trodde, en fullt frisk bebis. Allt var frid och fröjd, vi var så lyckliga!! Jag minns just en gång under de första dagarna vi var hemma, hur jag sa till Tobbe: Vad vi är lyckliga nu, vi har varann, en underbar liten prinsessa och en underbar liten prins!!!! Kommer nåt att gå emot oss snart??? Jag skulle bara veta hur rätt jag hade i de orden!!!!

Folk pratar ofta om ödet, finns det nåt öde och vem är det då som bestämmer över det??? Kan någon verkligen bestämma nåt så dumt att ett barn inte ska få finnas mera???? Ett oskyldigt litet barn som är lycklig för varje dag han får på jorden!! Jag har väldigt svårt att tänka mig det, när det finns folk som ställer till med de mest hemska saker....

Många gånger har jag frågat mig själv, är det något jag gjort, som jag blir straffad för??? Men vad kan jag har gjort som är så hemskt och varför drabbades i så fall min fina son för det, för han har verkligen inte gjort en fluga förnär, men det har väl inte jag heller????? Jag har ju dåligt samvete i flera veckor om jag råkar få med mig ett äpple från konsum som jag glömt betala...

När vi första gången var i Lund när Affe var bebis, sa en läkare3 till oss: De sjuka barnen väljer sina föräldrar, de starka föräldrarna som orkar ta sig igenom nåt sånt här. Jaha, där fick man för att man fösöker vara en stark person.. Men jag är glad att jag är det, eller är jag det egentligen???? Jag Tobbe och Alice har tagit oss igenom ett rent helvete och vi har vuxit ihop som en familj, men det kunde lika gärna varit tvärtom... Vi har haft tur!!! Dessutom är det inte över än, det kommer aldrig att gå över, även om det bleknar en aning med tiden... Men saknaden, den är ALLTID där och den är GRYM!!!!!!

Ja, nu har jag äntligen blivit färdig att börja skriva om livet med Affe... Mycket för min egen skull, för att minnas, men också för barnens skull, för att de själva ska kunna läsa om denna resa när de blir äldre och alla deras frågor förmodligen kommer!!!!

Jag kommer att skriva från olika vinklar efterhand som de ploppar upp i huvudet, det känns enklast så!!!!!

Hoppas ni ska tycka att mina små berättelser är intressanta och givande att läsa!!!!

Är det något ni undrar över så bara fråga på, det kan vara bra och nyttigt för mig också, kanske saker som man undrar över när man är utanför en sån här story!!!!

KRAM