Den där första natten som vi var i Lund, kom två sjuksköterskor in och sa att de behövde ta ut Affe och ge honom medicin, han hade för hög puls... De sa att han då hade en puls på 250, i sovläge.... Ärligt talat så fattade jag inte riktigt vad det betydde, vad var normalt liksom??!! Nu i efterhand har man ju lärt sig en hel del.. En normal puls på en bebis ska väl ligga på runt 120, så visst var det alldeles för högt.. De tog ut honom men kom tillbaka med honom efter en stund igen, då det hade lugnat ner sig...

På morgonen ammade jag Alfred, fick väga honom både innan och efter och han gick faktiskt upp litegrann vilket var toppen!!!!! VI fick information att Alfred skulle flyttas till intensiven, för övervakning och för att hitta rätt balans på medicinering. De berättade för oss att det var lite annorlunda där uppe.. Maskiner, slangar och rätt så obehagligt.. Vi åkte hissen upp en våning till BIVA (Barnintensivvård).. Vi kom in på ett rum där det låg en liten liten gosse som blivit opererad i sitt hjärta, Alfred skulle dela rum med honom... Det brast för mig när vi kom in i rummet.. Jag och Tobbe kramades hårt och vi bad att bli väckta ur denna mardröm.. Detta var ju sånt man såg på TV, VAD GÖR VI HÄR????

Alfred skulle iaf få den bästa vård, han hade tillsyn dygnet runt och det var alltid minst en personal på rummet... Vi blev tillsagda att vi fick vara där precis hur mycket vi ville, men man kunde dock inte sova där, om man inte ville sova i en obekväm fåtölj.. Och ska man vara en bra förälder så behöver man faktiskt sova, även om det inte är lätt..

Vi fick ett nummer till rummet som vi alltid kunde ringa, sen gick vi ut en runda, fick lite luft och skulle försöka äta... Jag fick inte i mig en bit, helt omöjligt.

Alfred hade nu fått en sond han skulle matas genom, det var lite svårt att amma med alla slangar och så.. Jag pumpade och pumpade så han skulle få så mycket som möjligt av min mat, men i en sån här situation sinar mjölken rätt snabbt.. Men de få droppar han fick var guld värda, sa de... Denna eftermiddag skulle vi själva sondmata honom, så Tobbe tog försiktigt upp honom i famnen, jag satte mig bredvid och skulle sköta sond-sprutan... Här var ju Affe kopplad till en tv-skärm där man såg alla värden... Blodtryck, puls, hjärtslag osv... Mitt under matningen känner Tobbe hur tung Alfred helt plötsligt blir och tv-skärmen visar streck.. Det piper överallt, Tobbe slänger upp honom i "kuvösen" och på 5 sek är de hur många som helst runt honom.. Han hade fått hjärtstopp... Vilken tur att vi var på intensiven just nu och inte hemma, då hade det varit kört... Vi blev  utvisade från rummet och vick sätta oss i ett väntrum, för de skulle sätta respirator på gossen.. Vi hämtar er när vi är färdiga... Där satt vi, helt väck båda två.. Jag minns de orden jag sa till Tobbe då: Vad skönt ändå att han inte är så gammal, tänk om han varit 2 år, precis som Alice, och så mycket mera medveten.... Och sån kontakt man fått med barnet då.. Jag var övertygad om att vi skulle förlora honom... Detta var dagen då det satte sig i bakhuvudet, att vi kan förlora honom.. Det var också dagen då jag som mamma tog lite avstånd, jag var rädd för vad som skulle/kunde hända... Men varje kväll innan vi skulle gå och lägga oss (på patienthotellet, utanför sjukhuset, där vi bodde ett tag) så viskade jag alltid i Affes lilla öra: Mamma älskar dig och finns för dig alltid....