Det var den 21 februari 2011, Affe var 9 dagar gammal, och vi kände att nåt inte stämde..Han andades lite konstigt, lite häftigt, och drog in under revbenen vid varje andetag... Jag började söka lite på internet, vilket är helt värdelöst i vissa fall! Man har ju alla möjliga konstiga sjukdomar om man börjar läsa där..

Vi bestämde att vi skulle ringa 1177, vilket jag också gjorde. De frågade om feber och allt möjligt, men han hade ju inget förutom andningen.. Eftersom klockan var ca 21.40 och de stängde 22.00 tyckte ju hon att vi kunde vänta komma in till dagen efter, vilket inte alls jag tyckte, så jag sa att vi kommer på en gång!!!

Det var melodifestival på tv minns jag, och när jag stängde av var det Sarah Dawn Finer som sjöng..

Hur som helst, upp med Alice ur sängen och in med alla i bilen, sen körde vi mot Karlshamn.. Det var inga glada miner att vi kom dit såhär precis innan de skulle gå hem. Jag blev lite irriterad och sa att det faktiskt gällde mitt barn och att jag var orolig, jag kom ju inte dit för att det var roligt precis..

Det kom en läkare och lyssnade på Alfred sen sa han: Den här pojken är frisk, hade jag varit det minsta orolig så hade jag skickat iväg er med en gång.. Möjligtvis är han lite täppt i näsan så ni kan ge honom lite näsdroppar... Måtte jag ALDRIG mera få stöta på den läkaren....

Som mamma tror jag man känner väldigt väl att något inte stämmer, så jag gav mig inte.. Hade det varit mitt första barn kanske jag hade tagit den infon, gått hem och sett glad ut, och några dagar senare inte haft någon bebis mera...

Det blev iaf tisdag, tre dagar senare och barnläkaren Anders Blomé var på BVC, så vi fick en tid till honom. Har för mig att det var klockan 15.. Tobbe tog Affe i vagnen och gick dit, jag la Alice för middagssovning och satte mig framför datorn en stund och chattade med en vän..

Det tog några minuter sen ringde min mobil, det var Tobbe, herregud, det där gick snabbt tänkte jag... Slet till mig telefonen och blir alldeles stel när Tobbe säger att vi måste åka bort till Karlskrona, det var nåt med hjärtat... Men sen tänkte jag ändå att Karlskrona, det är ju inte så farligt, de kanske bara hört ett blåsljud, och det är det ju många barn som föds med och som växer igen..

Jag börjar göra mig redo för färd då telefonen ringer igen.. VI MÅSTE ÅKA TILL LUND OCH DET MED AMBULANS!!!!!! Då rasade hela min värld, det får inte vara sant, vi som var så lyckliga nu.... Jag ringde runt efter barnvakt till Alice men utan resultat, hon sov ju middag och hade ingen aning vad som hände.. Min svåger Andreas kom till slut och vi kunde åka iväg, utan att säga hej då till Alice, utan telefon utan kläder, ingenting fick jag för mig att ta med.....

Vi körde bilen in till akuten i Karlshamn, det skulle sättas någon nål innan vi kunde åka, om det behövdes medicin i ambulansen.. En av oss fick åka med i ambulansen, så det gjorde jag... Två män och en kvinna följde med mig i ambulansen, jag fick sitta där framme med han som körde... Vi skulle inom Kristianstad också och hämta någon medicin, det gick snabbt dit kan jag säga.. Tror det tog 15-20 min!!!! Tobbe kom efter i bil, men eftersom han inte var kapabel själv till att köra så körde Andreas honom..

När vi kom till Kristianstad  så bestämde de att en hjärtläkare där skulle kolla Affe innan vi åkte vidare. Det var då jag för första gången träffade vår underbara Jan Bergils, jag blev lugn redan då i hans sällskap!!! Han gjorde ultraljud på Affe och förklarade för mig då vad han hade för hjärtfel.. Fattade jag nåt??? Nej, jag var helt lost och lyssnade nog knappt.. Jan säger till mig än idag att jag var så "cool" när jag satt där.. Grejen var nog att jag bara var helt borta, chockad.. Jag satte mig lugnt och ammade Alfred innan vi åkte vidare.. Ambulanspersonalen var helt underbar och de gick inte från min sida i en sekund.. Var det nån som skulle hämta ett glas vatten ropade han till sig den andra för att vara hos mig, underbar personal!

Vi åkte vidare i ambulansen och Tobbe i bilen efter med Andreas.. När vi kom fram till Lund och detta gigantiska sjukhus gick vi labyrinter från ambulansen i källaren för att komma upp till avd 67 för hjärtsjuka barn.. Där togs prover och vi blev inlagda, klockan var rätt mycket, så mer skulle hända dagen efter.. De kopplade upp honom så att de kunde se hans tillstånd utifrån personalrummet sen blev vi lämnade ifred... Vi visste inget. Hur illa var det, hur länge ska vi stanna, vi visste ingenting... Den kvällen somnade jag väldigt ledsen och besviken, dessutom saknade jag Alice.....