Klockan var 03.00 natten den 17 januari 2011 när vi bestämde att vi skulle åka in med Affe... Då tyckte jag han verkade påverkad själv och tyckte det var jobbigt... Först ville Tobbe åka själv, men jag tyckte vi kunde åka allihopa så jag asade upp Lillan och drog på henne kläderna och bytte om på Affe...

I bilen ner till Kristianstad hade Affe små panik-attacker.. Han visste inte vad han ville, bara skrek rakt ut.. Ville gärna sitta i mitt knä men jag vågade inte knäppa loss honom från bilstolen... Han somnade till flera gånger och vaknade med ett panikskrik... Det var en lång resa till Kristianstad kändes det som...

När vi kom ner gick vi in på akuten och anmälde oss, sen fick vi sitta ner en stund... Affe fick syn på en läskmaskin och sa: Mamma, Affe ha cola... Självklart skulle han ha det, han fick precis vad han ville... Hade nån sett mig hade de väl inte tyckt jag var klok, som gav min unge coca cola mitt i natten, men just nu sket jag i vilket!!!!!

Efter en stund kom vi in.. Jag och Affe gick in och Tobbe och Alice väntade i väntrummet... De vägde och mätte honom samt kollade syresättning... I vanliga fall brukade han ligga på 96-100% i syresättning, men nu låg han bara på 83.... Jag fick en syrgastratt som jag fick hålla framför ansiktet på honom och han hämtade sig upp till 93...

De bestämde att vi skulle bli inlagda och vi fick gå in i ett behandlingsrum en stund tills de skulle hjälpa oss... Då följde Tobbe och Alice också med... Fick sitta där en stund igen, sen komma ut i "båset" på akuten igen då det skulle sättas en nål, innan vi skulle få komma upp på avdelningen...

Affe skulle sitta i mammas knä, sen i pappas knä, sen i vagnen... Han visste inte vad han ville...

När de skulle sätta nålen satt han i pappas knä, jag satt med Alice i mitt knä mitt framför...

Sköterskan lägger syrgastratten på britsen bredvid Tobbe medan hon ska sätta nålen.... Affe har ju alltid varit så duktig med stick och så, men de brukar ju ta emblasalvan innan som bedövar lite, vilket de inte han med idag... De stack ändå och han fick panik.... Han tittar på mig med bedjande ögon och säger: Mamma, jag vill inte....

Sen börjar han krampa...Tobbe fick panik och skrek: VAD GÖR HAN???? Vi båda studsade upp, la honom på britsen och han var helt borta..... Det enda jag minns här är att en sköterska visar in oss i ett rum och att Tobbe skriker: Hjälp honom för helvete.......

Vi lämnar honom där och blir sittande i ett rum, nu är klockan ca 04.30..Efter ca 45 min kommer en barnläkare in på vårt rum... Han berättar att de försöker återuppliva Affe med hlr, men att det ser kritiskt ut... Men de gör vad de kan...

Tankarna snurrade... Vad gör vi, hur reder vi detta, visst klarar de honom... Samtidigt skulle man försöka vara naturlig med Alice... Sköterskan som var inne med oss hela tiden var jättegullig.. Hon hämtade allt Alice ville ha hela tiden.... Lekte med henne då vi hade tankarna på helt annat håll.. Vi bara kramades och lovade varann att alltid finnas där, vad som än händer......

Klockan var ca 05.40 när läkaren kommer in till oss igen.. Det enda han säger är, ni borde nog komma nu... Alice kan stanna här med sköterskan!!!! Jag vände mig om till Alice och sa: mamma och pappa kommer snart, lek du lite här....

När vi kom ut i korridoren var den första jag såg sjukhusprästen.... Det var som i en film, jag fattade vad som hänt... Tobbe stannade till och ville inte gå in, inte jag heller egentligen men vi var tvugna....

I akutrummet stod sen sjukhusprästen, säkert 8 sjuksköterskor, narkos, kirurg, barnläkare och så "vår" läkare Jan som stod och gjorde ultraljud på Affe, samtidigt som en tjej gjorde hlr......

Den första frågan vi fick var: Vi har hållt på i över en timme nu och vi får inte igång honom.. skulle vi mot förmodan få igång honom kommer han inte att vara "riktig"....

Jan säger: Ellinor och Tobbe!!! För Affes skull...... Jag sa: Ni kan sluta... Kan ni tänka er att jag sa de orden.. Att man som mamma säger de orden... Jag ville inte han skulle få lida mer... Jag älskar min Affe över allt annat, men jag vill ha honom frisk.... Det var det sjukaste beslutet jag tagit, men ingen kunde något göra, allra minst jag... Och det är en tuff känsla.. Som mamma gör man allt för sina barn... Men när man inget mer kan göra, vad gör man???

Tobbe slänger sig på golvet och skriker, hans ord ekar i mitt huvud: ÄR HAN DÖD, ÄR HAN DÖD, DÖD, DÖD, DÖD...

Jag står bara med armarna i kors och tittar på, vet inte riktigt vad jag ska ta vägen eller vad jag ska göra.. Vad borde jag göra....

Jan kom fram till mig, la armarna om mig och vi stod och tittade på Affe.. Han var den finaste gossen någonsin... Jag ville bara att nån skulle väcka mig ur mardrömmen... Så här ska det väl inte bli??? Så här får det inte bli... Som vi kämpat och som framförallt Affe kämpat och så var det såhär det skulle sluta??!!! Vad var det för mening??? Han dödsförklarades måndagen den 17 januari kl 05.45

Tobbe ville bara springa ut.... Jag gav honom en kram sen sprang han ut en runda... Jag själv skulle ta tag i det här med Alice... Jan sa till mig att de skulle flytta Affe till ett annant rum och att Alice sen skulle kunna gå in där....

Jag och Jan gick in till Alice och jag sätter mig och berättar för henne vad som hänt... Att Affe var så sjuk i sitt hjärta så doktorn kunde inte hjälpa honom... Han är död nu... Hur berättar man för en 4-åring egentligen????

Vi gick in i rummet där han låg, han var fortfarande så otroligt fin... Jag ville bara lyfta upp honom och skaka liv i honom... Jag, Alice, Jan och sjukhusprästen var i det lilla rummet... Alice fick tända ett ljus, sen frågade jag om hon ville sjunga för honom.... Hon stod vid Affes huvudända och klappade han över håret.. Sen sa hon: Jag vill sjunga blinka lilla stjärna, för den tyckte Affe mest om.... Sen sjöng och klappade hon honom en lång stund!!!!!!

Tobbe kom oxå tillbaka nu och han hade ringt sina föräldrar som var på väg.... Tobbes bror med fru kom oxå ner, alla var inne och sa hejdå... Min familj åkte ner dagen efter och sa hejdå till Affe....

Vi satt på sjukhuset hela förmiddagen och vi gick in och ut till Affe hela tiden... Barnläkaren kom in och frågade oss i lite panik om vi kunde tänka oss att donera.. I detta fallet en klaff, det var det enda de kunde ta...

Både jag och Tobbe sa i kör: HELT KLART!!!! Kan vi rädda något annat barn och någon annan familj så vill vi göra det.. Det kunde lika gärna varit vi som låg där och behövde en ny klaff.... Affe skulle åka ner till Lund samma dag för att ordna detta....

Klockan var ca 13 när vi bestämde oss för att åka hemåt.. Tobbe och jag gick in en sista gång till Affe, lämnade hans snuttefilt och hans docka, sen sa vi hejdå... Att sen gå därifrån och veta att man aldrig mer får se honom, det gör ont, så ont... Alice sa med hejdå, sen gick vi.... När vi gick i korridoren så sa Alice: Men mamma, ska inte Affe följa med hem???? Nej Alice, Affe finns inte mera... Jo, det gör han, sa Alice.. Han ligger ju där inne.... Nu ska Affe få vingar och flyga upp till änglarna, till nangijala... Allt var så overkligt, så orättvist.... Min gosse, min älskling.. Aldrig mer skulle jag få känna honom, höra honom, röra vid honom.... ALDRIG!!!

Affe blev 1 år 11 månader och 5 dagar......