Den där första natten som vi var i Lund, kom två sjuksköterskor in och sa att de behövde ta ut Affe och ge honom medicin, han hade för hög puls... De sa att han då hade en puls på 250, i sovläge.... Ärligt talat så fattade jag inte riktigt vad det betydde, vad var normalt liksom??!! Nu i efterhand har man ju lärt sig en hel del.. En normal puls på en bebis ska väl ligga på runt 120, så visst var det alldeles för högt.. De tog ut honom men kom tillbaka med honom efter en stund igen, då det hade lugnat ner sig...

På morgonen ammade jag Alfred, fick väga honom både innan och efter och han gick faktiskt upp litegrann vilket var toppen!!!!! VI fick information att Alfred skulle flyttas till intensiven, för övervakning och för att hitta rätt balans på medicinering. De berättade för oss att det var lite annorlunda där uppe.. Maskiner, slangar och rätt så obehagligt.. Vi åkte hissen upp en våning till BIVA (Barnintensivvård).. Vi kom in på ett rum där det låg en liten liten gosse som blivit opererad i sitt hjärta, Alfred skulle dela rum med honom... Det brast för mig när vi kom in i rummet.. Jag och Tobbe kramades hårt och vi bad att bli väckta ur denna mardröm.. Detta var ju sånt man såg på TV, VAD GÖR VI HÄR????

Alfred skulle iaf få den bästa vård, han hade tillsyn dygnet runt och det var alltid minst en personal på rummet... Vi blev tillsagda att vi fick vara där precis hur mycket vi ville, men man kunde dock inte sova där, om man inte ville sova i en obekväm fåtölj.. Och ska man vara en bra förälder så behöver man faktiskt sova, även om det inte är lätt..

Vi fick ett nummer till rummet som vi alltid kunde ringa, sen gick vi ut en runda, fick lite luft och skulle försöka äta... Jag fick inte i mig en bit, helt omöjligt.

Alfred hade nu fått en sond han skulle matas genom, det var lite svårt att amma med alla slangar och så.. Jag pumpade och pumpade så han skulle få så mycket som möjligt av min mat, men i en sån här situation sinar mjölken rätt snabbt.. Men de få droppar han fick var guld värda, sa de... Denna eftermiddag skulle vi själva sondmata honom, så Tobbe tog försiktigt upp honom i famnen, jag satte mig bredvid och skulle sköta sond-sprutan... Här var ju Affe kopplad till en tv-skärm där man såg alla värden... Blodtryck, puls, hjärtslag osv... Mitt under matningen känner Tobbe hur tung Alfred helt plötsligt blir och tv-skärmen visar streck.. Det piper överallt, Tobbe slänger upp honom i "kuvösen" och på 5 sek är de hur många som helst runt honom.. Han hade fått hjärtstopp... Vilken tur att vi var på intensiven just nu och inte hemma, då hade det varit kört... Vi blev  utvisade från rummet och vick sätta oss i ett väntrum, för de skulle sätta respirator på gossen.. Vi hämtar er när vi är färdiga... Där satt vi, helt väck båda två.. Jag minns de orden jag sa till Tobbe då: Vad skönt ändå att han inte är så gammal, tänk om han varit 2 år, precis som Alice, och så mycket mera medveten.... Och sån kontakt man fått med barnet då.. Jag var övertygad om att vi skulle förlora honom... Detta var dagen då det satte sig i bakhuvudet, att vi kan förlora honom.. Det var också dagen då jag som mamma tog lite avstånd, jag var rädd för vad som skulle/kunde hända... Men varje kväll innan vi skulle gå och lägga oss (på patienthotellet, utanför sjukhuset, där vi bodde ett tag) så viskade jag alltid i Affes lilla öra: Mamma älskar dig och finns för dig alltid....

 

Mimmi

13 oktober 2011 11:43

Skriv en bok Ellinor, du har ju massor att berätta. Detta är så gripande och hemskt, ja kan inte ens förstå er smärta. Sitter varje dag o inväntar nytt inlägg, kan inte sluta läsa. All styrka till dig!

Ellinor Bäckström

13 oktober 2011 12:59

TACK!!! Jag har haft tankarna på en bok, men är nog ingen bokskrivar-människa... Jag skriver det som ploppar upp för tillfället, hade blivit kräsen med en bok, att allt skulle bli i rätt ordning osv :-) Men kanske det blir en bok till slut ändå! Men tills dess blir det såhär:-)

 

Peppo

13 oktober 2011 17:39

Sitter ännu en dag & låter tårarna rinna. Vill krama dig hårt & låta dig veta att jag/vi finns här, även om vi inte känt varandra så länge. Berättade för Mange idag (om din blogg) & tänkte att jag skulle läsa delar av det du skriver för Humla & Tindra,de hade/har massa frågor om vad som hände. Hoppas att vi syns snart så jag får krama om dig på riktigt,tills dess följer jag dig här.

Ellinor Bäckström

13 oktober 2011 17:59

Tack min vän!!!! Hoppas vi ses väldigt snart!!!! Hälsa Mange och barnen så gott!! KRAM

 

Fröken

14 oktober 2011 00:23

Jag läser aldrig aldrig bloggar men denna går inte missa! Det är väldigt fint av dig Ellinor att dela detta med allt och alla! Vet knappt vad jag ska skriva då det tar tag så hårt i en. Barn ska vara pigga och friska, det är helt obegripligt att de kan dö när hela livet borde ligga framför dem! Många kramar //Anna

Ellinor Bäckström

14 oktober 2011 09:57

Tack, kul att du vill läsa!!!! Kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jaha, nu har det gått ett tag sedan jag skrev sist.. Vi har passerat 1-årsdagen för Affes bortgång och även hans 3-årsdag!!!!! Hans 3-årsdag ja... Vi har i familjen sagt att vi ska ha en riktig familjedag varje år på Affes födelsedag, där vi hittar...

Idag kom då reportaget i BLT, tycker det blev jättebra och Viktoria som gjorde det fick med det viktigaste... Sen kan ni ju läsa här oxå, trevligt med massa besökare tycker jag!!!!! <3 Och skriv gärna en liten kommentar, alltid trevligt!   Vad...

Vi bokade alltså tid med ett Medium, för att vi hört diverse saker i huset, absolut inget läskigt, mest nyfikna på vad det var!!!! Ingen av oss har väl egentligen trott så mycket på sånt här, men ska säga att efter Affes bortgång vill man tro en mass...

Ja tänk, det är snart ett helt år sedan han lämnade oss... Tiden har gått så snabbt... Ena sekunden känns det som om det var igår han var här och andra så känns det som om det var evigheter sedan... Hur som helst så saknar man honom mer än någons...

Ja, hur har Alice varit i det hela.. Vad har hon sagt, gjort och betett sig i olika situationer... Hur gör man som storasyster när sånt här händer och hur tänker man?????? Vi har alltid försökt vara så lyhörda vi bara kan när det gäller Alice funderi...