Ja, tiden i Lund levde man som i en bubbla.. Tur jag skrev en liten dagbok när vi var där nere, som sjuksköterskorna på BIVA gav mig, dessa underbara människor!!! Jag och Tobbe hade särskilt en favorit som hette Lisa, hon var en underbar människa som verkligen jobbade på rätta stället..

3 dagar efter att vi kom ner till Lund fick vi ha ett samtal med en barnkardiolog (hjärtspecialist).. Han berättade om planerna för Alfred och även om hans fel som han hade... Det kändes som det var fel på hela det lilla livet..

Han berättade att det skulle göras en operation på Affe för hans hjärtklappningar.. Denna operation är rätt enkel och vanlig bland vuxna människor, men det fanns ingen så liten i Sverige som gjort det innan.. Det var inte ens någon i Lund som vågade på sig att göra operationen, så därför skulle de ringa in en läkare ifrån Danmark.. Han berättade att de skulle gå in genom ljumsken, lirka sig upp till det lilla hjärtat och där bränna bort den banan som gör att han har dessa extraslag... Läkarna var väldigt skeptiska och Peter Munkhammar, som kardiologen hette, sa till oss: Vi får låta naturen ha sin gång.. Men jag har en gnutta hopp och det är det ni får hålla tag i... Behöver jag säga att vi blev nere denna dag???

Det var alltså fredag nu och på måndagen skulle det ske en operation, nu kunde jag ännu mindre äta... Jag hade inte ätit sedan tisdag-frukost, innan vi gick till bvc och fick reda på allt, det var omöjligt... Öste i mig vätska iaf!

Jag kom ihåg här att jag tänkte: Vilket datum är det på måndag??? Det var den 2 mars... Jag fick lite obehagskänsla, för min pappa dog den 3 mars, 6 år tidigare.... Jag försökte vifta bort det ganska snabbt, vi skulle ju trots allt fixa detta, men i bakhuvudet fanns tanken om att det värsta faktiskt kunde hända...

Denna dagen fick vi även flytta från patienthotellet till Ronald Mc Donald... Ett jättemysigt ställe, där man hade eget rum, egen kyl/frys, eget skafferi, vilket gjorde att vi kunde handla hem saker och laga mat själva, detta blev ju betydligt billigare... På Ronald Mc Donald fanns tre våningar, vi bodde på markplan, i rummet "kamelen", alla rum hade olika djurnamn...

På lördagen kom Åsa, Lasse, Filip och Alexandra ner... Tacka Gud att vi fick lite rena kläder, andra nödvändiga saker och vi fick ner bilen... Alla gick in till Alfred på intensiven, sen gick vi ut och åt.. Jag kunde som vanligt inte få ner en bit, kände mig helt borta...

På kvällen när vi var uppe hos Alfred pratade vi för första gången på riktigt med Alfreds rumskompis Adams föräldrar.. De hade gjort en jätteoperation på sin lille Adam, som då vägde 1,9kg.. Allt hade gått vägen och det gav oss massa hopp!!!

När ens barn ska opereras brukar man ju vara med på morgonen och bada barnet osv... När jag gick ifrån intensiven på söndagskvällen sa jag till sköterskorna att jag vill inte ens komma upp på morgonen innan operation... De förstod mig så det var helt ok.. Jag orkade helt enkelt inte..

De sa att operationen skulle ta ca 4 timmar och de började vid 9... De skulle ringa så fort de var färdiga...

Vi fick inte för oss att göra något denna dag så vi bara flummade runt som två yra höns på Ronald Mc Donald... När klockan blev 14-15, och ingen hade ringt, började vi oroa oss... Klockan stod på 15.50 när telefonen ringde, man vågade knappt svara... Det var från BIVA och de frågade: Vart är ni??? Ja, sa Tobbe, vi ligger och väntar på besked från operationen... Hade blivit missuppfattning.. Sjuksköterskorna trodde ju läkaren skulle ringa, vilket de brukar, men han hade bråttom tillbaka till Danmark, så han trodde sköterskorna skulle ringa...

Allt hade iaf gått bra och Affe hade varit tillbaka på BIVA sedan 2 timmar tillbaka, SUCK! Men, men, allt hade gått bra och det var det viktigaste...

Denna lyckan var obeskrivlig.. Det var bara en liten operation och så mycket mer hade vi att vänta, men jag var så lycklig.... Kutade rent ut sagt upp till Affe och pussade på hela honom...:-) Efteråt körde vi i ilfart till Mc Donalds, jag kände hunger-känsla för första gången på en vecka.. Tryckte i mig två meal utan problem... Allt hade lättat en aning.....

 

Tina Håkansson

14 oktober 2011 11:06

Tycker du är så stark som orkar skriva om det Ellinor. Stark i övrigt som orkar hålla dig uppe trots att saknaden är så stor. Du skrev att läkaren hade sagt att barn väljer ofta de starka föräldrarna och han kunde inte valt bättre, ni är så fina tillsammans! Jag följer bloggen dagligen och kommer oxå fortsätta med det! Det finns i våra tankar var dag! <3 Stor Kram

Ellinor Bäckström

14 oktober 2011 11:25

TACK! Man gör sitt allra bästa, så mycket mer kan man inte göra!!!! Kul att du tittar in :-)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jaha, nu har det gått ett tag sedan jag skrev sist.. Vi har passerat 1-årsdagen för Affes bortgång och även hans 3-årsdag!!!!! Hans 3-årsdag ja... Vi har i familjen sagt att vi ska ha en riktig familjedag varje år på Affes födelsedag, där vi hittar...

Idag kom då reportaget i BLT, tycker det blev jättebra och Viktoria som gjorde det fick med det viktigaste... Sen kan ni ju läsa här oxå, trevligt med massa besökare tycker jag!!!!! <3 Och skriv gärna en liten kommentar, alltid trevligt!   Vad...

Vi bokade alltså tid med ett Medium, för att vi hört diverse saker i huset, absolut inget läskigt, mest nyfikna på vad det var!!!! Ingen av oss har väl egentligen trott så mycket på sånt här, men ska säga att efter Affes bortgång vill man tro en mass...

Ja tänk, det är snart ett helt år sedan han lämnade oss... Tiden har gått så snabbt... Ena sekunden känns det som om det var igår han var här och andra så känns det som om det var evigheter sedan... Hur som helst så saknar man honom mer än någons...

Ja, hur har Alice varit i det hela.. Vad har hon sagt, gjort och betett sig i olika situationer... Hur gör man som storasyster när sånt här händer och hur tänker man?????? Vi har alltid försökt vara så lyhörda vi bara kan när det gäller Alice funderi...