Ja, vi kom ju hem från Lund i mitten/slutet av mars... Det var verkligen blandade känslor.. Både nervöst, konstigt, men samtidigt skönt att vara samlade hela familjen! Under tiden i Lund var vi båda sjukskrivna, nu skulle Tobbe börja jobba, men jag fortsatte vara sjukskriven och skulle vara fram till den första operationen! Skönt iaf att slippa slösa på sina föräldrardagar under denna jobbiga tid!

Eftersom inte jag var föräldrarledig så tog Tobbe föräldrarledigt måndagar och fredagar fram till sommaren. Det var skönt för mig med lite avlastning.. Bara få komma ut ensam på en kort promenad och hämta energi var tvunget, man behövde all energi man kunde få!

Mitt i detta jobbiga bestämde Tobbe och jag att det skulle bli giftemål..Har vi klarat nåt sånt här och vuxit ihop, ska vi klara allt!!! Dessutom var det skönt att ha nåt trevligt att fokusera på emellanåt.. Den 6/6 -09 skulle vi stå i kyrkan och säga ja till varann, MYYYS!

I slutet av april så började Affe att hosta nåt grymt.. Jag åkte till akuten i Karlshamn, men när det inte var nån där som ens kunde lyssna på honom vända jag på klacken och gick därifrån, styrde istället bilen mot Kristianstad!!!! Där mötte vi upp Tobbe, som då jobbade i Kristianstad... De tog emot oss omgående på barnakuten och de bestämde sig för att göra ett test för att kolla om det var rs-virus.. Jag tyckte det var konstigt eftersom han hade börjat bli vaccinerad mot just rs-viruset... Men de ville göra det ändå... Efter nån timme fick vi reda på att det var precis det det var... RS-virus för mig då var lika med döden, särskilt för barn med andra sjukdomar! Eftersom han hade fått en spruta så fick han en mildare variant, det var väl för väl det... Vi fick inhalator med oss hem och slapp bli inlagda nu, SKÖNT!!!! Det vände rätt snabbt efter denna dagen!!!!

Annars kämpade vi på som bara den.. Matning tog en stor del av vår dag, det var inte mycket man ville ha, och vad ska man göra??? Man kan ju inte mer än erbjuda.... Medicinerna lärde vi oss som sagt rättså snabbt och Affe var alltid så duktig på att ta dem, aldrig nån protest, mammas pojke det:-)

Underhållning av lilla Alice tog ju sin tid också, hon fick ju inte vara på dagis för infektionsrisken... Som hon saknade sina kompisar.. När det blev lite varmare ute gick vi ibland ner när de var ute på gården och lekte en stund.. Det var nog tur att hon inte var äldre ändå, idag hade hon rivit huset om hon inte fått komma till dagis:-)

Jag fick ju inte gå i några barngrupper, så blev inget öppna förskolan, inget babycafè och ingen föräldrargrupp... Men man vande sig vid det livet också, det är mest nu efteråt man kan tänka på hur segt det faktiskt va.. Men jag hade fullt upp och tankarna på annat... Dessutom fick jag ju klart vara med de jag älskade allra mest, mina barn... Men visst saknade man att komma ut lite..

Tänk när vi hade bestämt bröllopsdag, dagen då det även skulle bli dop för lille Affe, då fick jag ringa till vår hjärtläkare i Kristianstad och frågar om vi "får".. Det skulle ju bli en del folk, var det okej liksom??? Han skulle vara ca 4 månader då, så det var helt okej... Konstigt bara, när man ska behöva fråga om lov för en sån sak!!!! Skönt iaf att det kunde bli av!!!!

Tiden fram tills dess gick bara, vi var i Kristianstad varje vecka och vägde på bvc varje vecka.. Det här med Affes vikt gjorde mig galen.... Men han tog sig uppåt, sakta men säkert...

Sommaren efter dop/bröllop gick också utan nåt speciellt.. Affe växte, blev mer medveten och det kändes väl en aning lättande.... Det var en varm sommar, vi var mycket på stranden och umgicks en del med familjen Laura och Henrik!!!

I augusti var det då ett besök i Lund som gällde, för att se hur allt stod till och vad som skulle hända.... Det var kardiologen Peter Munkhammar som tog emot oss igen.. Han blev så glad av att Affe såg så pigg och glad ut... Men det var så Affe var, han var ALLTID glad, glad för varje dag han fick vara med om..

Han började göra ultraljud på Affe, sen ringde han ner kirurgen.. De sa alltid: Jag gör ultraljudet färdigt, sen pratar jag om vad jag sett osv... Det kunde vara jobbigt ibland, det kunde ju ta uppåt en timme ibland innan de var färdiga...

När kirurgen, Sune, kom ner, han som då skulle göra operation på Affe, började de snacka lite... Sen började predikan...:

Affe är alldeles för pigg för att bli opererad nu... EH, JAHA!!!!???? Jag var så inställd på att det skulle bli operation och att vi skulle få komma igång med detta, så jag blev först förbannad.... Men sen fick de förklarat för mig att det faktiskt var bra.. Hålet i hjärtat hade växt igen och han mådde så bra och svarade så bra på medicinerna... Det kunde kanske ta åratal innan det blev tal om operation, men det var bäst att göra den stora operationen runt 2-2 1/2 års ålder... Innan dess skulle det göras en förberedande operation..... Nu ska ni åka hem och leva på som vanligt... Alice kan börja dagis, du kan börja ta föräldrardagar och du kan skriva in Affe på dagis också, när ni nu vill att han ska börja.... Över bara några timmar fick vi ett helt annat liv, men fortfarande med oron vad som skulle hända... Men lite mera frihet... När vi satte oss i bilen och åkte hemåt, ska jag ärligt säga att det kändes som vi åkte ifrån BB... Nu kunde jag börja njuta en aning av mitt barn iaf.. Och hoppet om en bra framtid, den var stor!!!!!!

  Mammas gosse sluppit respiratorn!!!! Älsklingen <3    Amning och sondmatning innan vi lämnade intensiven!!!   Yihaaaaa, nu ska jag till avdelning 67 och bo med mamma och pappa!

  Hemfärd då ja, med min "lilla" mössa:-)

Resten av tiden i Lund rullade bara på med en enda väntan... Affe slapp ganska snabbt respiratorn efter operationen för han höll sig stabil, operationen hade verkligen blivit lyckad!!!! Läskigt när de hade tagit väck respiratorn, innan han hade vant sig vid att inte ha den.... När han hostade såg man att han gjorde det, men man hörde det inte, likadant när han försökte skrika... Till slut kom det ett litet ynka skrik och han lät verkligen ynklig, men han var snabbt tillbaka igen... Efter ett par dagar utan respiratorn fick vi komma till avdelning 67 igen, han var så pass pigg att han inte behövde intensivvård mera.. Skönt men konstigt... Det var på nåt sätt väldigt tryggt på intensiven med personal dygnet ruunt, nu skulle vi börja sköta honom själva.... Samtidigt var det ju en skön känsla att han hade piggnat till så pass...

Nu hade vi varit i Lund 10 dagar.. Gissa om vi saknade Alice... Vi bestämde att farmor skulle komma ner med Alice den helgen, nu var det torsdag... Alice bodde hemma hos oss med farmor, som lämnade och hämtade på dagis och försökte hålla vardagen igång för Alice... På fredagen kom farmor och Alice ner till Lund och stannade till söndagen, åh vad underbart! Jag, Alice och farmor bodde nere på Ronald Mc Donald, Tobbe var med Affe på avdelningen... Men vi var ju alla där under dagtid... Alice var nog mest glad över att träffa "Lilleboren", det märktes att hon saknat honom... Och hon älskade att vara i lekrummet, både på sjukhuset och på Ronald Mc Donald..... Under tiden som farmor var nere, så passade vi på att åka iväg lite med Alice, så fick farmor passa Affe... Alice behövde verkligen lite egentid med mamma och pappa nu!

På söndagen var det dags för Alice och farmor att åka hem igen, vi körde dem till tåget, när de gått från bilen brast jag... Jag visste ju att Alice hade det bra med farmor, men att veta att man ska vara ifrån sin lilla 2-åring på obestämd tid är ingen rolig känsla....

Vi stannade i Lund ca 1 1/2 vecka till, allt flöt på, sen tyckte läkarna vi kunde åka hem i väntan på nästa operation, som de trodde kunde bli när Affe var ca 6 månader.... VA??????? skrek jag!!! Menar ni att jag ska vara hemma med honom och sköta honom själv med medicinering, sond och allt??? Jadå, Ellinor, du lär dig!!!! Jag blev riktigt nervös, samtidigt som jag var glad att få komma hem till Alice... Vi fick lära oss vilka mediciner och hur mycket, några timmar senare var vi på väg hem... Här är det snabba bud vill jag lova...

Det var medicindags 5 ggr om dagen, 08.00 14.00 16.00 20.00 och 24.00 Sen var det bara att hålla reda på vilken medicin som skulle tas när och hur mycket... Snacka om att man dubbelkollade 711ggr... Men snacka även hur snabbt man kommer in i det och vänjer sig... Sonden valde Affe att dra ut första kvällen.. Jag tyckte han såg så sjuk ut med sonden, så vi valde att ge honom flaskan ist och kämpa med det, så slapp vi den förbannade sonden...

Vi kom hem i mitten/slutet av mars och mina kommande månader, fram till augusti, när det var dags för nästa besök i Lund, innehöll medicinering, matning (hade svårt att få i honom mat och fick skriva upp varje ml.. Han var tvungen få i sig viss mängd i och med att han fick vätskedrivaande medicin.. Ibland ville man bara bända upp munnen och hälla i honom...) underhålla storasyster, som inte fick vara på dagis för infektionsrisken...Det var läkarbesök i Kristianstad varje vecka, men detta gjorde iofs bara gott, då fick man bekräftelse att allt var ok.. Dessa kommande månader gjorde hårt på mig, på hela familjen.... Ett litet spädbarn som man inte visste hur han mådde och en nervös känsla om vad som skulle hända... Och stackars Alice fick stå till sidan väldigt ofta, så där gjorde det dåliga samvetet sitt... Detta liv önskar jag inte min värsta fiende... Men man höll humöret uppe och levde på, man hade inte så mycket val......

Ja, tiden i Lund levde man som i en bubbla.. Tur jag skrev en liten dagbok när vi var där nere, som sjuksköterskorna på BIVA gav mig, dessa underbara människor!!! Jag och Tobbe hade särskilt en favorit som hette Lisa, hon var en underbar människa som verkligen jobbade på rätta stället..

3 dagar efter att vi kom ner till Lund fick vi ha ett samtal med en barnkardiolog (hjärtspecialist).. Han berättade om planerna för Alfred och även om hans fel som han hade... Det kändes som det var fel på hela det lilla livet..

Han berättade att det skulle göras en operation på Affe för hans hjärtklappningar.. Denna operation är rätt enkel och vanlig bland vuxna människor, men det fanns ingen så liten i Sverige som gjort det innan.. Det var inte ens någon i Lund som vågade på sig att göra operationen, så därför skulle de ringa in en läkare ifrån Danmark.. Han berättade att de skulle gå in genom ljumsken, lirka sig upp till det lilla hjärtat och där bränna bort den banan som gör att han har dessa extraslag... Läkarna var väldigt skeptiska och Peter Munkhammar, som kardiologen hette, sa till oss: Vi får låta naturen ha sin gång.. Men jag har en gnutta hopp och det är det ni får hålla tag i... Behöver jag säga att vi blev nere denna dag???

Det var alltså fredag nu och på måndagen skulle det ske en operation, nu kunde jag ännu mindre äta... Jag hade inte ätit sedan tisdag-frukost, innan vi gick till bvc och fick reda på allt, det var omöjligt... Öste i mig vätska iaf!

Jag kom ihåg här att jag tänkte: Vilket datum är det på måndag??? Det var den 2 mars... Jag fick lite obehagskänsla, för min pappa dog den 3 mars, 6 år tidigare.... Jag försökte vifta bort det ganska snabbt, vi skulle ju trots allt fixa detta, men i bakhuvudet fanns tanken om att det värsta faktiskt kunde hända...

Denna dagen fick vi även flytta från patienthotellet till Ronald Mc Donald... Ett jättemysigt ställe, där man hade eget rum, egen kyl/frys, eget skafferi, vilket gjorde att vi kunde handla hem saker och laga mat själva, detta blev ju betydligt billigare... På Ronald Mc Donald fanns tre våningar, vi bodde på markplan, i rummet "kamelen", alla rum hade olika djurnamn...

På lördagen kom Åsa, Lasse, Filip och Alexandra ner... Tacka Gud att vi fick lite rena kläder, andra nödvändiga saker och vi fick ner bilen... Alla gick in till Alfred på intensiven, sen gick vi ut och åt.. Jag kunde som vanligt inte få ner en bit, kände mig helt borta...

På kvällen när vi var uppe hos Alfred pratade vi för första gången på riktigt med Alfreds rumskompis Adams föräldrar.. De hade gjort en jätteoperation på sin lille Adam, som då vägde 1,9kg.. Allt hade gått vägen och det gav oss massa hopp!!!

När ens barn ska opereras brukar man ju vara med på morgonen och bada barnet osv... När jag gick ifrån intensiven på söndagskvällen sa jag till sköterskorna att jag vill inte ens komma upp på morgonen innan operation... De förstod mig så det var helt ok.. Jag orkade helt enkelt inte..

De sa att operationen skulle ta ca 4 timmar och de började vid 9... De skulle ringa så fort de var färdiga...

Vi fick inte för oss att göra något denna dag så vi bara flummade runt som två yra höns på Ronald Mc Donald... När klockan blev 14-15, och ingen hade ringt, började vi oroa oss... Klockan stod på 15.50 när telefonen ringde, man vågade knappt svara... Det var från BIVA och de frågade: Vart är ni??? Ja, sa Tobbe, vi ligger och väntar på besked från operationen... Hade blivit missuppfattning.. Sjuksköterskorna trodde ju läkaren skulle ringa, vilket de brukar, men han hade bråttom tillbaka till Danmark, så han trodde sköterskorna skulle ringa...

Allt hade iaf gått bra och Affe hade varit tillbaka på BIVA sedan 2 timmar tillbaka, SUCK! Men, men, allt hade gått bra och det var det viktigaste...

Denna lyckan var obeskrivlig.. Det var bara en liten operation och så mycket mer hade vi att vänta, men jag var så lycklig.... Kutade rent ut sagt upp till Affe och pussade på hela honom...:-) Efteråt körde vi i ilfart till Mc Donalds, jag kände hunger-känsla för första gången på en vecka.. Tryckte i mig två meal utan problem... Allt hade lättat en aning.....

  Första bilden på gossen på förlossningen!!!

  I pappas famn på BB!   Hemkommen!   Med syrran:-)   Sover gott och ingen har en aning vad som väntar!   Precis kommen till Lund!   Ja, såhär är det på BIVA, overkligt kan jag säga!  Lilla gossen med respirator!!

Den där första natten som vi var i Lund, kom två sjuksköterskor in och sa att de behövde ta ut Affe och ge honom medicin, han hade för hög puls... De sa att han då hade en puls på 250, i sovläge.... Ärligt talat så fattade jag inte riktigt vad det betydde, vad var normalt liksom??!! Nu i efterhand har man ju lärt sig en hel del.. En normal puls på en bebis ska väl ligga på runt 120, så visst var det alldeles för högt.. De tog ut honom men kom tillbaka med honom efter en stund igen, då det hade lugnat ner sig...

På morgonen ammade jag Alfred, fick väga honom både innan och efter och han gick faktiskt upp litegrann vilket var toppen!!!!! VI fick information att Alfred skulle flyttas till intensiven, för övervakning och för att hitta rätt balans på medicinering. De berättade för oss att det var lite annorlunda där uppe.. Maskiner, slangar och rätt så obehagligt.. Vi åkte hissen upp en våning till BIVA (Barnintensivvård).. Vi kom in på ett rum där det låg en liten liten gosse som blivit opererad i sitt hjärta, Alfred skulle dela rum med honom... Det brast för mig när vi kom in i rummet.. Jag och Tobbe kramades hårt och vi bad att bli väckta ur denna mardröm.. Detta var ju sånt man såg på TV, VAD GÖR VI HÄR????

Alfred skulle iaf få den bästa vård, han hade tillsyn dygnet runt och det var alltid minst en personal på rummet... Vi blev tillsagda att vi fick vara där precis hur mycket vi ville, men man kunde dock inte sova där, om man inte ville sova i en obekväm fåtölj.. Och ska man vara en bra förälder så behöver man faktiskt sova, även om det inte är lätt..

Vi fick ett nummer till rummet som vi alltid kunde ringa, sen gick vi ut en runda, fick lite luft och skulle försöka äta... Jag fick inte i mig en bit, helt omöjligt.

Alfred hade nu fått en sond han skulle matas genom, det var lite svårt att amma med alla slangar och så.. Jag pumpade och pumpade så han skulle få så mycket som möjligt av min mat, men i en sån här situation sinar mjölken rätt snabbt.. Men de få droppar han fick var guld värda, sa de... Denna eftermiddag skulle vi själva sondmata honom, så Tobbe tog försiktigt upp honom i famnen, jag satte mig bredvid och skulle sköta sond-sprutan... Här var ju Affe kopplad till en tv-skärm där man såg alla värden... Blodtryck, puls, hjärtslag osv... Mitt under matningen känner Tobbe hur tung Alfred helt plötsligt blir och tv-skärmen visar streck.. Det piper överallt, Tobbe slänger upp honom i "kuvösen" och på 5 sek är de hur många som helst runt honom.. Han hade fått hjärtstopp... Vilken tur att vi var på intensiven just nu och inte hemma, då hade det varit kört... Vi blev  utvisade från rummet och vick sätta oss i ett väntrum, för de skulle sätta respirator på gossen.. Vi hämtar er när vi är färdiga... Där satt vi, helt väck båda två.. Jag minns de orden jag sa till Tobbe då: Vad skönt ändå att han inte är så gammal, tänk om han varit 2 år, precis som Alice, och så mycket mera medveten.... Och sån kontakt man fått med barnet då.. Jag var övertygad om att vi skulle förlora honom... Detta var dagen då det satte sig i bakhuvudet, att vi kan förlora honom.. Det var också dagen då jag som mamma tog lite avstånd, jag var rädd för vad som skulle/kunde hända... Men varje kväll innan vi skulle gå och lägga oss (på patienthotellet, utanför sjukhuset, där vi bodde ett tag) så viskade jag alltid i Affes lilla öra: Mamma älskar dig och finns för dig alltid....

Det var den 21 februari 2011, Affe var 9 dagar gammal, och vi kände att nåt inte stämde..Han andades lite konstigt, lite häftigt, och drog in under revbenen vid varje andetag... Jag började söka lite på internet, vilket är helt värdelöst i vissa fall! Man har ju alla möjliga konstiga sjukdomar om man börjar läsa där..

Vi bestämde att vi skulle ringa 1177, vilket jag också gjorde. De frågade om feber och allt möjligt, men han hade ju inget förutom andningen.. Eftersom klockan var ca 21.40 och de stängde 22.00 tyckte ju hon att vi kunde vänta komma in till dagen efter, vilket inte alls jag tyckte, så jag sa att vi kommer på en gång!!!

Det var melodifestival på tv minns jag, och när jag stängde av var det Sarah Dawn Finer som sjöng..

Hur som helst, upp med Alice ur sängen och in med alla i bilen, sen körde vi mot Karlshamn.. Det var inga glada miner att vi kom dit såhär precis innan de skulle gå hem. Jag blev lite irriterad och sa att det faktiskt gällde mitt barn och att jag var orolig, jag kom ju inte dit för att det var roligt precis..

Det kom en läkare och lyssnade på Alfred sen sa han: Den här pojken är frisk, hade jag varit det minsta orolig så hade jag skickat iväg er med en gång.. Möjligtvis är han lite täppt i näsan så ni kan ge honom lite näsdroppar... Måtte jag ALDRIG mera få stöta på den läkaren....

Som mamma tror jag man känner väldigt väl att något inte stämmer, så jag gav mig inte.. Hade det varit mitt första barn kanske jag hade tagit den infon, gått hem och sett glad ut, och några dagar senare inte haft någon bebis mera...

Det blev iaf tisdag, tre dagar senare och barnläkaren Anders Blomé var på BVC, så vi fick en tid till honom. Har för mig att det var klockan 15.. Tobbe tog Affe i vagnen och gick dit, jag la Alice för middagssovning och satte mig framför datorn en stund och chattade med en vän..

Det tog några minuter sen ringde min mobil, det var Tobbe, herregud, det där gick snabbt tänkte jag... Slet till mig telefonen och blir alldeles stel när Tobbe säger att vi måste åka bort till Karlskrona, det var nåt med hjärtat... Men sen tänkte jag ändå att Karlskrona, det är ju inte så farligt, de kanske bara hört ett blåsljud, och det är det ju många barn som föds med och som växer igen..

Jag börjar göra mig redo för färd då telefonen ringer igen.. VI MÅSTE ÅKA TILL LUND OCH DET MED AMBULANS!!!!!! Då rasade hela min värld, det får inte vara sant, vi som var så lyckliga nu.... Jag ringde runt efter barnvakt till Alice men utan resultat, hon sov ju middag och hade ingen aning vad som hände.. Min svåger Andreas kom till slut och vi kunde åka iväg, utan att säga hej då till Alice, utan telefon utan kläder, ingenting fick jag för mig att ta med.....

Vi körde bilen in till akuten i Karlshamn, det skulle sättas någon nål innan vi kunde åka, om det behövdes medicin i ambulansen.. En av oss fick åka med i ambulansen, så det gjorde jag... Två män och en kvinna följde med mig i ambulansen, jag fick sitta där framme med han som körde... Vi skulle inom Kristianstad också och hämta någon medicin, det gick snabbt dit kan jag säga.. Tror det tog 15-20 min!!!! Tobbe kom efter i bil, men eftersom han inte var kapabel själv till att köra så körde Andreas honom..

När vi kom till Kristianstad  så bestämde de att en hjärtläkare där skulle kolla Affe innan vi åkte vidare. Det var då jag för första gången träffade vår underbara Jan Bergils, jag blev lugn redan då i hans sällskap!!! Han gjorde ultraljud på Affe och förklarade för mig då vad han hade för hjärtfel.. Fattade jag nåt??? Nej, jag var helt lost och lyssnade nog knappt.. Jan säger till mig än idag att jag var så "cool" när jag satt där.. Grejen var nog att jag bara var helt borta, chockad.. Jag satte mig lugnt och ammade Alfred innan vi åkte vidare.. Ambulanspersonalen var helt underbar och de gick inte från min sida i en sekund.. Var det nån som skulle hämta ett glas vatten ropade han till sig den andra för att vara hos mig, underbar personal!

Vi åkte vidare i ambulansen och Tobbe i bilen efter med Andreas.. När vi kom fram till Lund och detta gigantiska sjukhus gick vi labyrinter från ambulansen i källaren för att komma upp till avd 67 för hjärtsjuka barn.. Där togs prover och vi blev inlagda, klockan var rätt mycket, så mer skulle hända dagen efter.. De kopplade upp honom så att de kunde se hans tillstånd utifrån personalrummet sen blev vi lämnade ifred... Vi visste inget. Hur illa var det, hur länge ska vi stanna, vi visste ingenting... Den kvällen somnade jag väldigt ledsen och besviken, dessutom saknade jag Alice.....

Att leva i nuet... Så många som säger att man ska leva i nuet.. Ändå stressar vi runt, jobbar häcken av oss för att kunna "leva". Lämna, hämta på dagis, matlagning, städning, listan kan göras lång... Ett stressigt samhälle vi lever i, vi borde lära oss att leva mer i nuet!

Jag har lärt mig, åtminstone litegrann, vad som egentligen är värt nåt i livet! Att man har hälsa, en familj som älskar en och som man älskar!

Varför ska man ha det så fint?? Finaste huset, snyggaste och dyraste inredningen, alltid renstädat, de perfekta märkeskläderna, den finaste bilen, ut och resa ett par ggr varje år och så vidare... Är det vad som betyder nåt egentligen??? Att passa in i det så kallade samhället och vara rädd för vad andra ska tycka????

För mig betyder hälsa och kärlek allra mest. Att de man har närmast sig mår bra och har det bra! Såklart är det så, säger de flesta, ändå fortsätter de i samma spår!

När vi den 12 februari 2009 får en helt underbart bedårande liten gosse, 4265gram och 55cm, var jag så otroligt lycklig! Förlossningen gick smärtsamt och smidigt och Alice fick den efterlängtade "Lilleboren" som hon väntat på! Alice var då 2 år och 1 månad!

Vi åkte hem från BB med vad vi trodde, en fullt frisk bebis. Allt var frid och fröjd, vi var så lyckliga!! Jag minns just en gång under de första dagarna vi var hemma, hur jag sa till Tobbe: Vad vi är lyckliga nu, vi har varann, en underbar liten prinsessa och en underbar liten prins!!!! Kommer nåt att gå emot oss snart??? Jag skulle bara veta hur rätt jag hade i de orden!!!!

Folk pratar ofta om ödet, finns det nåt öde och vem är det då som bestämmer över det??? Kan någon verkligen bestämma nåt så dumt att ett barn inte ska få finnas mera???? Ett oskyldigt litet barn som är lycklig för varje dag han får på jorden!! Jag har väldigt svårt att tänka mig det, när det finns folk som ställer till med de mest hemska saker....

Många gånger har jag frågat mig själv, är det något jag gjort, som jag blir straffad för??? Men vad kan jag har gjort som är så hemskt och varför drabbades i så fall min fina son för det, för han har verkligen inte gjort en fluga förnär, men det har väl inte jag heller????? Jag har ju dåligt samvete i flera veckor om jag råkar få med mig ett äpple från konsum som jag glömt betala...

När vi första gången var i Lund när Affe var bebis, sa en läkare3 till oss: De sjuka barnen väljer sina föräldrar, de starka föräldrarna som orkar ta sig igenom nåt sånt här. Jaha, där fick man för att man fösöker vara en stark person.. Men jag är glad att jag är det, eller är jag det egentligen???? Jag Tobbe och Alice har tagit oss igenom ett rent helvete och vi har vuxit ihop som en familj, men det kunde lika gärna varit tvärtom... Vi har haft tur!!! Dessutom är det inte över än, det kommer aldrig att gå över, även om det bleknar en aning med tiden... Men saknaden, den är ALLTID där och den är GRYM!!!!!!